Ninas Saga

Jag vet inte hur många gånger jag satt mig i soffan för att skriva om begravningen som var den 21 september. Kanske 6-7 gånger. Ett inlägg jag verkligen vill skriva, dels för att jag vill delge er min vardag, men även för att det är världens terapi. Jag mår alltid bättre när jag skrivit av mig, om det inträffat nåt jobbigt. 

 

Men det är helt omöjligt. Jag gråter så jag hulkar, även om jag är helt i balans när jag börjar skriva. Nu har det gått en tid o jag har fått distans. 

 

Det jag kan berätta är att det var världens finaste begravning. På riktigt. Dagarna innan hade jag varit uppe i varv o tänkte endast på att försöka få en så perfekt dag det bara kunde bli. Mamma förtjänade det bästa. Anna sa nån gång "du verkar se på detta som en fest? Som något kul?" o så var det. Jag vägrade ta in att det var en dag för avsked. Jag kommer aldrig ta avsked av min mamma. Men jag ville ge henne en sista fest. Hennes fest.

 

Ines o jag fixade iordning oss efter att ha lämnat Elsie på förskolan. Alla på förskolan känner jag nästan personligt, o de sa det var självklart att hon skulle vara där. De är så fantastiska. 

 

När vi kom till Bredåkra församlingshem var jag lugn fram till jag mötte pappa. Han är så känslosam o jag såg hans mun darra när han kom med en stor o hård kram. Jag hann väl två steg in i salen. Sen såg jag Eje o hans familj o då var allt kört.

 

Jag var så fruktansvärt fokuserad o försökte få ihop det sista. Vi fixade med spotify o kopplade ihop våra mobiler. Mannen som ledde hela ceremonin o som jag haft kontakt med under alla förberedelser heter Ruben Carlsson o var helt fantastisk. Han kom med en kram o viskade "Nu kör vi. Detta fixar du." Han tog mig åt sidan o vi gick igenom det sista. Jag hade samlat ihop alla beskrivningar av mamma från hennes nära, som Ruben sen läste rätt upp o ner. Min tanke när jag mejlade allt var ju att han själv skulle plocka de delar han ville ha med, men han ville ha med allt.  Han ville inte missa ett enda ord om mamma. Jag berättade att Ines ville läsa en dikt också, o han satte in henne i början så hon inte skulle sitta nervös under ceremonin. Hon hade kommit dagen innan till mig o sa hon ville läsa för mormor. 

 

Kenta kom o vi satte honom längst fram. Han var helt förstörd. Han skulle idag ta farväl av sin älskade. 

Vi klappar oss på axeln då vi ungar lyckades få ihop ett fantastiskt o personligt program för ceremonin. Vi fick verkligen bestämma varenda punkt, o Ruben o mannen som skötte musiken berättade sen att de aldrig varit med om en sån ljus o personlig begravning innan. 

Eje gick upp o höll ett spontantal. Förstår inte hur han lyckas med det, men han kunde. Sen gick min stora stolthet upp med stöd av sin pappa o läste en dikt som mamma hade med i mormors begravning. 

 

Jag var uppe o läste ett brev jag skrivit till mamma. En bit därifrån hade Ruben samma brev o var beredd att hoppa in om jag inte skulle klara av det. Men det gjorde jag, tack vare att ines precis varit uppe. 

 

Vi hade fått hit en av Majas bästa vänner, Sebastian, som mamma älskade som sitt egna barnbarn. Han sjöng Haleluja, o det blev så fint så fint. Mitt i låten bröts musiken o det visade sig att sladden åkte ur. Malin säger då högt "Det är mamma" o alla skrattade. Hon skulle bara visa att hon var där. Förstöra lite. 😍

 

Jag hade lyssnat på alla låtarna till o från jobbet i flera dagar för att vänja mig inför begravningen, men det funkade ju föga. I en borgerlig begravning har man inga kyrkklockor, så istället hade vi Mike Oldfields The Bell. En låt från 80talet som vi vuxit upp med o som mamma verkligen hjärntvättat oss med. Ni får gärna googla för den är helt fantastisk o finns i flera versioner, vi hade den från Spotify. 

 

Sen hade vi den låten som mamma själv alltid sagt att hon vill ha med på sin begravning, o det är Amen med Bon Jovi. En annars okänd låt, men vi kände ju till den. Vi hade mammas favorit Dream about me, med Moby, som var den låten alla barnbarn sammankopplar med mormor. 

Under avskedet hade vi hittat en lugn o fin akustisk låt - Nuvole Bianche med Ludovico Einaudi, o i slutet avslutade vi med Kom så far vi härifråm med Ainbusk. Den låten har vi ylat på så många gånger med mamma. Framförallt i bilen på väg till o från lillejul i stockholm. 

Vi hade lovat mamma att inte gråta utanför kyrkan, så vi ville avsluta med den låten som är ren glädje för oss. 

 

 

O denna bilden är för fin för att inte lägga ut. Det är min moster Ann o min kusin Joel som är son till min morbror. 

Efter kyrkan åkte vi hem till mig. När man träffas såhär så inser man att man har världens bästa o finaste familj. Det var mina syskon såklart, med respektive o några av barnen. Henrik avskyr egentligen begravningar, men ville absolut inte missa mammas. Malin hade två ex med. Våra pappor var med. Pappa o Janne. 

 

Mammas syskon var med såklart, med sina respektive. Några av mina kusiner var med, med sina familjer. Mammas bästis var med, med sin man. 

Kenta var med såklart med sin pappa och en av sönerna. 

 

Malin hade gjort mammas smörgåstårta. Jag insåg att jag handlat för lite dricka så Johan flög iväg o handlade mer. I köket var det alltid några som fixade iordning o diskade, o jag var förpassad utanför köket. Så fort jag kom in, fick jag skäll o frågan "vad vill du??" Jag fick inte lyfta en disktrasa. Jag hade gjort tillräckligt, tyckte dom. Ibland fick jag ett nytt glas vin i handen o en knuff i ryggen. "Ut med dig". 

 

Jag hade dukat en plats speciellt för mamma. Den stolen fick ingen sitta på, o det var dukat med hennes slitna Irish coffe glas, som jag hämtat från deras kök. Hennes glasögon, mobilen o paketet med Läkerol som hon köpte samma dag hon dog. Det var detta hon skulle haft med sig vid bordet. 

Vi hade spotify igång o folk gick in o lade till låtar som vvar mamma. Vi spelade såklart Kom så far vi härifrån, o vi samlades på altanen o skrålade o sjäng. Sååå himla mysigt o det var verkligen FEST. 

 

jag var orolig över att Kenta skulle hitta whiskeyn för då blir han så onykter, men det gjorde han inte då vi serverade honom vin istället.