Nu tar vi farväl.

Nu tar vi ett sista farväl av vår mamma. Måndag 21 september 2020 är det begravning. 
 
Lite mer än tre veckor har nu gått sen mamma tog sitt sista andetag. I lite mer än tre veckor har jag gått på en overklig adrenalin där jag sovit i snitt 4 timmar per natt o varit superpigg hela dagarna. Jag har kommit på att jag inte tar vanliga andetag, utan det är korta snabba.
 
Min hjärna har sprungit maraton, då jag velat fixa allt själv. Jag har hand om alla kontakter o inköp o vi ska samlas hos mig efter begravningen, så här har jag oxå haft fullt upp. 
 
 
Detta gör jag inte för att vara "duktig". Detta har jag behövt som terapi. Så fort jag slappnar av, tex med en film, så går tankarna o tårarna kommer direkt. Det är ju ingen fara i sig, men jag vill i den mån det går, hålla fokus till EFTER begravningen. Därför har jag snott åt mig det mesta. 
 
Jag har varit hos kenta nästan varje dag efter jobbet. Hjälpt honom med städ, o handling o hållt honom sällskap. När jag inte haft barnen har jag varit hemma runt 20-21 på kvällarna. 
 
Jag är absolut inte ensam i allt, utan vi är ju fyra syskon, två mostrar, en morbror o syskonbarn som tillsammans har fixat för att morgondagen ska bli så fin som möjligt för mamsen. 
 
På grund av Corona så har vi en gräns på 45 st i församlingshemmet, att förhålla oss till. Vi är 44 nu tror jag. 
Här hemma kommer det nog ett par till, men här är ganska stort o jag hoppas vi kan vara ute med. 
 
Känslomässigt har det varit hyfsat lugnt för min del. Jag håller mig som sagt sysselsatt med allt annat, men tårarna är precis under ögonlocken o kommer fram så fort man pratar om henne. 
 
Första helgen efter hon gick bort var det ren kaos. På lördagen, dagen efter hon dog, var jag o syskonen på bårhuset o sa farväl. FRUKTANSVÄRT o overkligt är det minsta man kan säga om den dagen. Jättesvårt att förklara känslan. Min mamma som alltid ligger på sidan med händerna under kinden, låg nu på rygg med händerna knäppt på magen. Rynkorna som vi alla älskar, var plötsligt borta. O det absolut värsta var att hennes varma o mjuka o kramiga händer, nu var iskalla o hårda. 
 
Jag tog mig en stund ensam med henne då jag fick skälla på henne o berätta hur mycket jag älskar henne. Jag berättade två hemlisar, eller den ena bara bekräftade jag, för den hade hon redan genomskådat, men jag nekat. Den sista stunden med mamma är idag GULD värd. 
 
För en vecka sen åkte Anna, Cajsa, Maja o Kenta dit för att ta farväl. Det var det absolut värsta de varit med om o jag är så glad jag vägrade åka dit. Det var bara en död människa som låg där. De kände knappt igen mamma. Kenta har riktig panik efter den bilden, o pratar om den varje dag. 
 
Två dagar efter mamma gick bort så ringde Henrik på kvällen o sa de hade efterlyst ägaren av en påkörd katt på facebook. Jag ringde upp killen som la ut inlägget o han guidade mig till en svart sopsäck precis utanför tomten. Det var min Lukas. Min kise. Jag tog upp honom o gick runt med honom i mörkret på tomten o bara yrade. Jag kände mig så jävla överkörd. Jag var bara skal. Hur kan man annars vara när man förlorat en hund, o en katt o en mamma på fyra månader? 
 
Synen av Lukas var fruktansvärd så jag ville ha honom begravd innan barnen såg honom. Henrik tog ledigt på måndagen, o han sjukanmälde barnen. De hade inte kunnat vara på skola o förskola efter två dödsfall på en helg. Deras storasyster Julia tog tjejerna till karlskrona för shopping o lunch på stan för att få bort deras tankar en stund. 
 
Jag har inte tagit in att mamma är borta. Tänker flera gånger om dagen att jag ska ringa henne. Jag behöver hennes stöd o lugn i allt. Jag vet att hon sitter där uppe o suckar åt mig o skakar på huvudet. Hon tycker inte om att jag tar på mig allt ansvar, men hon vet samtidigt att jag älskar att fixa o dona. 
 
Imån ska vi bjuda henne på hennes sista fest. En fest i hennes ära, med massor av människor som betytt otroligt mycket för henne. 
 
Jag är livrädd men samtidigt förväntansfull. Det ska bli så jäkla roligt att träffa hela släkten igen, men jag är rädd jag bryter ihop fullständigt i församlingshemmet. Jag är så rädd jag tappar kontrollen som jag hållt i så hårt nu dessa veckor. 
 
Jag är arg för att blommorna blev fel på borden, o jag är arg för att nagellacket blev fult. Men eftersom jag hör mamma skälla "gå o lägg dig!!" så får jag blunda o hoppas dagen blir alldeles perfekt imån. Med tårar o skratt o en massa minnen.