Kom tillbaka, Emil. ❤️❤️❤️

Jag ska nu försöka skriva om Emils sista timmar med oss. Tänkte att jag var redo, men nu när jag letade bilder på mobilen så kom tårarna såklart. Har aldrig upplevt sån här saknad tidigare, o det gör så jävla ont. 

Jag saknar honom så vansinnigt mycket. Jag gråter av saknad. Jag gråter av ångest för alla gånger man dragit i hans koppel, frustrerad av att han skulle stanna o kissa överallt. Av alla gånger man suckade när han snurrar runt där på gatan o letade efter bästa stället att bajsa på. Vi skojade alltid över att han skulle ha rätt miljö, rätt vind o rätt känsla innan han kunde bajsa. Det kunde ta sååå lång tid, o det var riktigt drygt när man hade bråttom.

Jag gråter av ångest. Det känns som jag dödat honom. Det var ju jag som öppnade dörren när han sprang ut. 
Men den absolut värsta o sjukaste känslan är att ALDRIG mer få se honom. Att aldrig mer få se hans malliga ankrumpa när han hade ett ben i munnen, eller att få skälla på honom när han var dryg i sina lekar. Han skällde ALLTID när han lekte, o det var så jobbigt tyckte vi då. Nu hade jag gett allt jag äger för att få höra honom igen. 
Att aldrig mer få hålla fast honom i skägget o pussa honom på nosen.❤️
Det gör så ont, så ont. 

Ingen på jorden har fått mig att känna mig så älskad o trygg. Han skyddade alla. O han älskade oss villkorslöst. Han var alltid den som tröstade. Han lämnade aldrig barnen när de var små o han missade aldrig en nattning med Elsie. 
När han ville berätta att han var i närheten puffade han med nosen, O sen tittade han på oss med sina stora bruna ögon.

Han var den som lekte o som kunde alla tricks. Han var den kloka farbrorn o intog rollen som storebror till fjanten nemo. Det är så tydligt vilka roller de hade. 

Man kunde ha Emil lös överallt, men det var vissa som jag aldrig kunde konkurrera mot. Katter o kaniner. Såg han det var det kört o jag försökte inte ens kämpa. Han flög iväg som ett skott o kom sen nöjt tillbaka efter bara några sekunder.

Han ääääälskade det o var så mallig sen. O det var just detta som blev hans död. 

Nu gör vi ett försök. 
Vi satt här i soffan - Elsie o jag, förra tisdagen. Ines o Henrik var på träning, o då har Elsie o jag egentid.
Jag bestämde mig för att inte laga middag, utan jag skulle klippa Emil o sen när ines kom hem skulle vi äta mackor. Men innan jag hittade orken satte jag mig med Elsie o kollade barnprogram. Då hade jag ju nästan precis fått tillbaka dem efter pappaveckan, o jag var kelsugen. 

Emil lade sig över elsies ben o hon gnällde på honom. Jag sa att han visst kunde ligga där. Jag pillade honom i skägget o drog honom mot mig o pussade honom på nosen. Som jag alltid gör med hundarna. Jag frågade honom hur kort jag skulle klippa honom. Om jag skulle klippa honom så kort som jag gjort de sista gångerna. 

Han var vit i pälsen, jag hade tvättat dem två dagar innan. Handdukarna hängde kvar på tvättlinan utanför. 

Varje gång nåt avsnitt var slut så tänkte jag "nu! Nu går jag upp o hämtar maskinen o saxarna o borsten." men först skulle jag ju byta byxor först. Jag har mina träningsbyxor som jag alltid använder när jag klipper hundarna, för tyget gör att håret glider av. O det var ju det som var jobbigt. Att byta om. 

Alfons Åberg började. Jag hatar Alfons Åberg. Jag hatar honom sen innan, o jag hatar honom än mer nu. 
Jag hörde något som lät ute på altanen. Emil hörde oxå o han morrade till. Jag visste att Lucas var på framsidan, o det lät som fåglar som sprang runt på plasttaket ute på altanen. 
När det inte slutade så reste jag mig upp o öppnade altandörren. Samtidigt som jag tittar upp mot taket puttar Emil upp dörren o störtar ut. 
Jag hinner se den stora äckliga grå katten på vår altan. En grannkatt som vi hatar då han är elak mot Lucas. 

Emil rusar mot honom o de båda flyger iväg. Jag hinner tänka "bra Emil!" o jag vet att han kommer komma tillbaka med svansen i topp. Men hundarna har ALDRIG sprungit genom häcken. Det är taggbuskar o de har hållt sig på tomten. 

På andra sidan häcken går det ett staket en bit bort, som gränsar till vägen. Men staket tar ju slut några meter bort från tomten. 
Jag har tänkt att katten kommer kanske bli påkörd eftersom vi bor så nära vägen o de tar sig överallt, men jag har absolut inte varit orolig för hundarna. Inte ett dugg. 

De vet sin gräns o de lyssnar. 

Men jag har ingen chans mot katter, o när jag ser att han försvinner genom häcken skriker jag "Emil!" O springer mot grinden för att möta upp honom på andra sidan buskarna fortfarande på tomten. Jag hittar honom inte utan springer mot staketet o lutar mig över. 

Då ligger han där. Mitt på vägen. Han är så liten. Ligger på sidan o har huvudet mot mig. Jag skriker "nej nej nej!!!" o kastar mig över staketet. Jag springer bort o slänger mig över honom. Hans vänster framben är blodigt, hans bakben ligger spänt mot kroppen o jag uppfattar att han krampar. Hans blick möter min men han ser livrädd ut. Hans mun är blodig o jag ser flera lösa tänder. 

Killen som körde på honom har stannat o kommer mot oss. Samtidigt som han kommer fram kommer Elsie springandes. Då fick jag ännu mer panik. "helvete, nu kommer hon me" säger jag o han möter upp henne för att hindra henne komma fram. Jag säger att det är ingen fara o ler mot henne, medan jag i nästa sekund skriker åt killen "vad fan gör jag nu!!"? 

Jag lägger mig över Emil för att lugna honom o mina händer o armar blir blodiga. Miljoner tankar flyger genom mitt huvud o jag förbannar mig själv över alla de gånger jag sagt att jag måste lägga in ett akutnummer till veterinären. Klockan var nu 17.30. 

Då kommer Han, som en räddande ängel. En bil kör upp bakifrån med "Distriktsveterinärerna" på dekalen. Han svänger in o stannar framför oss. Jag fattade ingenting. Vad är chansen att en veterinär kommer nu???? 

En man kliver ur o öppnar bakluckan. Han kommer fram o frågar vad som hänt, o vi förklarar snabbt. Han hämtar grejer från sin bil o börjar fixa med honom. Han vill att jag hämtar en filt för att hålla honom varm o jag springer mot huset. Elsie springer efter mig o jag försöker hålla go min o ropar till henne att försöka få in nemo o katten som nu oxå tagit sig ut o sprang runt på tomten. Hon gör ett försök men misslyckas o hon får panik. Hon inser att det hänt nåt allvarligt o blir jätteledsen över att inte få in djuren. 

Jag får in dem o Elsie kommenterar mina blodiga händer. Jag säger det är Emils blod o förklarar att han blivit påkörd av en bil. Jag hämtar filten som vi har i soffan. Den är stor o Emil älskar den. Jag letar efter mobilen o hittar inte den. Får panik o skriker åt Elsie. 

Hon hittar den o jag ringer snabbt till Anna o Peter för att be dem hämta Elsie o nemo. Jag förstod det skulle bli en lång natt. 

Jag rusar tillbaka o då har han rakat honom på benet o satt en kanyl i honom. Han lindar benet o säger till mig att lyssna noga. Han är lugn i rösten o jobbar snabbt med Emil. Jag lägger Emils liv i hans händer o känner mig fullständigt trygg. 

Han förklarar att Emil har brutit benen o skadat sig i munnen. O han har förmodligen en hjärnskada. Jag ifrågasätter benet o hjärnskadan o han berättar att han såg benpipor sticka ut o kramperna tyder på hjärnskada. 
Han säger åt mig medan han jobbar med Emil o tittar mig i ögonen. "Du kommer få ta ett beslut ikväll eller inatt. Då får du väga över hans skador o hans ålder. jag säger att "vi fixar benet o käken. Jag lägger alla pengar i världen" 
Han svarar att det är inte det allvarliga. Det allvarliga är skadan på huvudet.
Jag tittar på Emil medan jag håller hans huvud o pussar honom mellan ögonen. Som jag alltid gör. Jag ser bara blod som droppar o några lösa tänder. "det fixar vi!" tänker jag. Fruktansvärt beslutsam. 

Samtidigt som jag ligger hos Emil mitt på gatan, så försöker killen som körde på honom att prata med Elsie. Hon vill inte utan stirrar på Emil. Hon knådar sina händer o jag pratar lugnande med henne. Jag säger att han sover. 
Rätt vad det är börjar Emil morra jätteilsket. Har aldrig hört honom så. Veterinären ber mig akta mina händer o ansikte ifall han biter tag. Han förklarar att Emil inte vet vad han gör nu. 
Då ber jag Elsie att gå hem o packa det hon vill ha med sig till Anna o Peter. Jag ville Inte hon skulle se sin älskade Emil förändras så. Hon vägrade. 

Rätt vad det är medan veterinären fixar med honom lyfter han nosen upp i luften o ylar. Han ylar så högt o länge o det knyter sig i magen. För första gången kommer mina tårar o jag tror jag skriker "fan hör ni?!" 

Veterinären förklarar att det är bra att han förklarar att han har ont för då är han vid medvetande. Hela tiden pratar han lugnt med mig o Emil. Han berättar vad han gör o han förklarar Emils beteende. Han går iväg o ringer i mobilen ibland o sen berättar han att jag ska först åka till Distriktsveterinärerna i Lyckeby för dropp o en snabbkoll o mer morfin, o sen vidare till Läckeby Djursjukhus i Kalmar. 

Hela tiden försöker jag lugna Emil som ibland vill resa sig upp. Emil ligger på veterinärens jacka, o har filten över sig. Bilarna som kör förbi kör jättesakta o ser lidande på oss. Det kommer fram tre tjejer i tioåtsåldern o frågar om de kan hjälpa till med nåt, o jag ber dem prata med Elsie. De går fram mot Elsie o sträcker ut sina händer men Elsie backar undan o släpper inte blicken från oss. 

Anna o Peter kommer o jag ber Peter hämta min bil. Han hittar inte nyckeln eftersom de letar efter en nyckel o jag har en liten platta som nyckel. Fullt förståeligt. 
När de inte kommer springer jag in i huset igen o det blir panik. Alla stressar. Jag förklarar för en stortjutande Anna att hon ska til Kalmar ikväll. Hon är på direkt, o Peter drar in nemo o Elsie i sin bil. Jag minns att jag kastade bilstolen efter honom. Jag ringer Henrik som jag vet håller i ines träning. Jag förklarar snabbt för att han inte ska lämna av ines hemma sen. 

Veterinären lyfter in Emil i bagaget o Anna sätter sig där bak. Han berättar att han kontaktat både lyckeby o Kalmar så de vet att vi kommer. Vi ser att det kommit bajs från Emil i filten. Anna kommenterar det men vi åker. Hon tyckte det var förnedrande att han skulle ligga i det. 

Jag ville ge veterinären alla världens kramar, men det är Corona o både han o jag var blodiga. Han plockade undan på gatan när vi lämnade. 

Vi kör i ilfart. Jag hör Emil bökar där bak, o Anna pratar med honom. O hon stortjuter. Jag är så sjukt speedad o fokuserad o jag håller krampaktigt i ratten. Inga tårar. 

Vi sladdar in på grusplanen o jag tvärnitar vid entrén o rusar in. Då stakar sig rösten o jag hör mig ropa "ni måste hjälpa min hund!" 

De springer ut o bär in honom. När de stänger om sig o ber mig stanna ute så bryter jag ihop för första gången. Jag vet jag ringer mamma. Vi ser på tavlorna på de anställda vid entrén, att han som hjälpt oss var klinikchef på veterinärstationen o heter Torbjörn Rönning. Han är GULD värd o var verkligen en räddande ängel som kom körandes sekunder efter olyckan, o var så lugn o skicklig. ❤️ 

Jag messar chefen o säger att jag inte kommer dagen efter. 

Efter en kort stund kommer de ut med Emil o förklarar att de gjort en snabb koll o gett honom mer smärtstillande. De lägger honom i baksätet bredvid anna o vi far iväg. Hon kommenterar filten igen, men jag säger att vi tvättar av honom o filten sen. 

Jag hör på Anna mellan hennes snyftningar att hon tycker vi inte ska låta honom lida, men jag blir förbannad o vägrar prata så. Jag ser honom framför mig där han går hemma med bandage runt frambenen o jag ger honom specialkost på grund av skadorna i käken. Han skulle klara detta. Så var det bara. 

Jag VÄGRAR tänka annat. Jag hör Anna ibland ropa på Emil, när hon tycker han tar en paus i andningen. Jag säger till henne om o om igen att klappa honom o prata med honom så han förstår att han inte är ensam. Det gör hon ju såklart hela tiden. Men det var jäkligt jobbigt att inte få sitta med honom när han låg i sin vita stora filt. En filt som han bökat runt i, o gått runt i cirklar miljoner gånger, för att få till den bästa platsen att gosa ner sig på. Nu var den blodig o bajsig. 

Vi kör först fel. Det finns två Anicura veterinärstation i Kalmar, med 14 km mellanrum. Jag springer ut o bankar på alla låsta fönster o dörrar. Men det var först när vi var på första stället som det andra, det rätta stället, kom upp på gps:en. 

Emil sover tungt hela vägen o jag kör i ilfart. Som tur var fanns det ingen trafik. Jag svänger upp på uppfarten o springer in i första dörren. Det var flera byggnader o jag tar den som ser rätt ut. Jag kommer in i en korridor med en massa undersökningsrum. Jag rusar in i ett rum fram till några veterinärer som står o pratar. Jag skriker åt dem att hämta min hund, o de berättar att de väntade mig. 
De lägger Emil på en bänk i undersökningsrummet o lämnar oss för några sekunder. Jag lägger mig över honom o tårarna sprutar. Nu släppte allt. 

En akutveterinär kommer in o pratar engelska. Hon tittar Emil i ögonen o lyfter upp honom direkt. Hon förklarar att de måste ta honom direkt o att jag ska veta att han är riktigt allvarligt sjuk. "He's in a really bad shape". 
Jag försöker hålla honom kvar för det går så fort. En sekund senare har hon lämnat med honom i famnen. 

Det var det sista jag såg av honom. 

Vi sitter som två vrak i rummet. I kanske två timmar. Vad vet jag. Anna säger att det bästa är att låta honom somna in, o jag lyssnar inte. Han hade ju bara brutit benet o skadat käken? 

Vi bestämmer att OM de kommer in o säger att han ska ligga kvar o hämtas imån så tar vi in på hotell över natten. 
Efter en lång väntan kommer den engelsktalande tjejen in o berättar att Emil ligger typ i koma. De hade tagit prover o de visade på inga inre blödningar i kroppen, men det betydde inte att organen fungerade. 
De hade fått upp hjärtljuden så hjärtat pumpade fint. Men han hade fått en kraftig skada i huvudet, som de inte kunde kolla eftersom den var full av vätska. De försökte nu få ut all vätska o minska svullnaden så att de sen kunde utröna om hjärnan skadats. 
Men han var inte kontaktbar alls. 

Hon förklarade att han låg uppkopplad hela tiden o de hade full koll på honom. Man visste inte hur han skulle ligga så. Det kunde ta timmar eller dagar, o hon rekommenderade oss att åka hem. 

Anna ville in o säga hejdå, men veterinären rekommenderade att vi inte gjorde det eftersom han var uppkopplad o det kunde stressa honom. 
"men det kanske är sista gången vi ser honom?" säger hon. O jag snäser tillbaka "det är det inte alls. Nu gör vi som hon säger. hon vet bäst."

Vi åkte hem. Jag tyckte det kändes tryggt att han låg hos dem. Jag var lugn men hade en jäkligt konstig surrealistisk känsla när vi körde hemåt. Allt var så overkligt. 
Det bestämdes att jag skulle köra hem till Henrik o lägga mig hos ines. Hon var ju så orolig här hemma, stackarn. Vi var hemma vid midnatt, tror jag, o jag kryper ner hos ines. Jag ligger o tänker på Emil som ligger ensam bland en massa slangar. 

Vid 04 vaknar jag med ett ryck av telefonen. Det var den engelsktalande tjejen igen. 

"Nina, unfortunally I have bad information.." 
Jävla mening. 

Hon berättar att han inte svarat nånting på medicinen som skulle minska svullnaden o han hade börjat kräkas. De hade då även sett att hans ena pupill var jättestor, medan den andra var jätteliten, vilket tydde på en absolut kraftig o allvarlig skada i hjärnan. 

Hon frågade om de fick låta honom somna in. Jag sa ja. 
Hon ville förklara o pratade på för att jag skulle förstå att det var det bästa för honom. Jag ville bara skrika. 

Jag hörde Henrik ute på toaletten. Han hade väl knappt sovit han heller o hörde mitt samtal. Han förberedde sig för det värsta. Jag lade på luren o gick ut i soffan, o Henrik efter. Då kom mina tårar o de slutade inte rinna på två dygn. 

Vid 08.30 samma morgon ringer en tjej från Kalmar o undrar om jag ville ha hem urnan eller om de skulle sprida askan i deras minneslund. De skulle hämta honom vid 09, för att köra honom till krematoriet. 
Jag fick då för mig att jag bodde i lägenheten o att vi var tvungna att åka iväg för att ta hand om hans grav. Jag var helt nollställd o grät mig igenom hela samtalet med henne. 

Jag sa att de skulle sprida honom så han fick vara bland de andra djuren. Hon förklarade att det låg Jättefint. 
Jag frågade om man fick komma o säga hejdå, om de kunde hämta honom vid ett senare tillfälle. Hon sa då att de kommer o hämtar nästa onsdag, o att vi absolut fick komma o säga hejdå. Hon varnade dock för att färg o form förändrats. 

Jag ville inte se honom ligga där en hel vecka, så jag tog beslutet att de fick ta honom samma morgon. Jag skulle då INTE få säga hejdå. O inte barnen heller. 

I två dagar gick ines o jag runt här hemma o skrek. Vi tröstade varandra, men jag var nog barnet de dagarna. Hon tog hand om mig mer än jag tog hand om henne. Jag hade så ont i mina armar efter att ha hållit så hårt i ratten, o hela kroppen gjorde ont. Jag gick igenom filmen på de sista två minutrarna innan olyckan, om o om igen, o det gör så fruktansvärt ont att försöka spola tillbaka bandet. 

O ines ångrar sista rundan med hundarna då hon var så stressad samma eftermiddag. Hon grät över att hon inte lät dem bajsa, för hon vet att jag tjatar o blir arg om hon inte går tillräckligt långt med dem. O hon grät över att inte ha sagt hejdå till honom. 

Så mycket ångest. O så fruktansvärt mycket sorg. Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag köpte honom när ines fyllde två, o jag var nyseparerad från Henrik. Han har varit vid vår sida sedan dess. O på en halv sekund var han borta. 

Alltid en bebis. ❤️








O här är sista bilden på honom, tagen kvällen innan olyckan. 
❤️
Alltid i en ormgrop med barn eller nemo lucas. 

Hoppas du får springa hela dagarna o jaga dina katter nu Emil. Saknar dig så det gör ont i hela kroppen. ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️