Kaos



Sitter på altanen. Har suttit i nästan två timmar. Är säkert frusen men är helt oförmögen att gå in.

Mamma är död. 

Jag anser mig vara realistisk o har verkligen försökt förbereda mig inför detta. Jag har pratat med folk, jag har pratat med mamma o jag har pratat med mig själv. Jag har verkligen försökt. 

Men varför är allt kaos nu? Varför är allt som en jävla film? Varför ville jag inte öppna ögonen imorse?

Jag veeet att det ska vara såhär. Det tillhör. Men jag är så jävla rädd för att inte ha kontroll. Jag vill veta en dag när allt är klart. När tårarna tar slut o man får kraft i kroppen igen.

Jag är så överkörd. Alla är överkörda. Jag försöker tänka att mamma dog snabbt. Att hon äntligen får må bra. Hon var klar nu. Inte med livet, men hon behövde komma ur sin kropp. Jag pratat med henne högt här hemma o hoppas hon hör mig. Hon har lovat det. Vi har pratat om det. Hon har lovat att jävlas, men än sålänge är det bara jävligt tomt.

Jag är så rädd för tiden framför oss. Jag vill hoppa fram flera år. 

Det sägs att sorgen tillhör. Att den gör oss stark. Men jag har aldrig känt mig så svag innan.

Hoppas hon hittat min Emil där uppe. ❤️
Mamma, du har lovat. Du viker inte min sida.