När blir sorgen gränslös?

Sitter med pappa i soffan. Funderar över dagen som varit. Idag har jag stöttat honom när det var begravning för hans bror, farbror Freddy. 
 
Jag kände inte Freddy så väl. Jag o tjejerna har varit hos Ethel o Freddy när pappa varit hemma, och sista gången var nu i somras när Freddy fyllde 80. Det är väldigt fina o varma människor båda två, o jag trivs verkligen i deras sällskap, men det är Ethel som jag pratat mest med.
 
 
Men jag vet att han o pappa stod varandra väldigt nära. Så när jag fick höra att han avlidit fick jag en klump i magen för pappas skull.
O jag har varit lite nervös inför denna dag. Hur kan man vara beredd på pappas tårar? Pappa o mamma är ju de starkaste människorna i världen..? 
O Ethel. 💔
De har varit ihop sen Ethel var 15 o Freddy 24. Över 50 år. Hur överlever man en sådan förlust? Det har bara varit de två. Inga barn. Men många syskon o många syskonbarn. Som tur väl är. 
 
Begravningen började kl 13.30 idag. Pappa var nervös hela morgonen över att jag skulle glömma honom här hemma. Jag hämtade honom på flygplatsen igår eftermiddag, o han bor hos mig till på måndag. 
Jag jobbade fram till lunch o körde sen hem o bytte om o gjorde iordning mig. Pappa var nervös över att jag inte skulle ha tillräckligt fina kläder, men jag tror jag blev godkänd. 
 
Vi körde in, o utanför kyrkan började folk strömma till. Några kände jag igen från festen i somras, men de flesta var helt främmande för mig. Det är en konstig känsla. Alla är där av en o samma anledning, o alla kände Freddy. Det gör att vi tittar på varandra o nickar o ler. O alla har samma tankebubbla ovanför huvudet. "Vem är det?? Är det en släkting? En vän?" O man får inte vara så oartig att man frågar. Man ska liksom veta vilka alla är. 
 
Detta gör det extra komplicerat för Gustafssons som knappt har någon koll alls på sina släktingar på pappas sida. Pappa hade 9 syskon, o de i sin tur har ju egna barn o barnbarn. Pappa var yngst, vilket gjort att jag o bröderna är yngst bland alla kusiner. Men vi har aldrig umgåtts, o jag har bara haft koll på Rickard, Roger o Jane i Växjö. 
 
När vi stod vid grinden idag kom det ett gäng från parkeringen. Jag såg att de log mot oss. 
 
- Nu kommer det lite folk här.. Vilka är det?
. Det är dina kusiner.. 
 
Vi skakade hand o jag kände igen några från min andra farbrors begravning för 7 år sen. Jag kände ju genast att jag hittat "mitt gäng" o vi gick mot kyrkans port. 
 
Folk stannade till o hälsade på pappa när han kom. De såg att han var bror, o alltså närmast sörjande. Pappa hälsade o sa några väl valda ord, men jag såg att han inte ville vara så social. 
 
Inne i kyrkan hänvisade de oss till andra raden, raden bakom Ethel o hennes sällskap. Så fort jag satte mig i bänken kände jag en klump i halsen. Jag kände att det började sticka bakom ögonen o jag spände käkarna. 
Jag tittade hela tiden på Ethel o hennes ansikte. Jag tryckte ner en servett i pappas hand, men han stoppade ner den i fickan. 
 
Så fort kyrkklockorna började ringa o musiken kom i högtalarna, bröt Ethel tyst ihop o tårarna rann. Då rann mina tårar med. Jag skämdes o kände skuld över att sörja när jag inte kände Freddy så väl. Men det är stämningen o i kyrkan, Ethel o pappa som jag sörjde mest. Jag har ju inga minnen av Freddy, men jag känner för de som måste klara sig utan honom i sitt liv. O allt folk i kyrkbänkarna vittnade om att han var en god människa med stort socialt nät.             
 
Jag höll pappa i hand under ceremonin, men han visade först ingenting. Men jag såg ju Ethels tårar emellanåt o då rann mina med. 
När det var dax för avsked ville jag resa mig upp o be alla att lämna kyrkan. De allra närmast sörjande borde ju få sitta timtals vid kistan o prata en sista stund med Freddy. Men istället ska de gå fram en o en medan alla tittar på. Ethel gjorde precis som man ska göra, gick fram o lade en blomma på kistan o viskade till honom. Sen satte hon sig igen. Jag hoppades på att hon skulle be oss att lämna dem ifred. Det är hennes rättighet. Efter femtio år har hon rätt att sitta o prata med sin livskamrat. Ensam. 
 
Efter Ehel var det vår tur. Då var jag nära att bryta ihop o jag vågade knappt gå fram. Inte för att jag skäms för mina tårar, men jag har inte rätt att sörja så mycket. 
Jag stannade upp o lät pappa gå fram först. Jag ville ge dem en stund för sig själva. Men pappa vinkade mig till sig o jag gjorde som man skulle o vi gick sen o satte oss. 
 
Då bröt han ihop. Då såg jag min pappa gråta för första gången i mitt liv. Han grät o grät, men bet samtidigt ihop. Han ville inte gråta högt, men hade nästan behövt skrika rätt ut. Skitjobbigt var det att se. 
 
Vi pratade om det ikväll. Vi pratade om att man inte ska gråta högt. Att man ska sörja, men i tystnad. Man vill liksom inte störa nån annan. 
Detta är helt vansinne. 
När jag satt i kyrkan kunde jag inte låta bli att fundera på vem som kommer att ligga i kistan nästa gång jag är på begravning. Snacka om att plåga sig själv. Det jag kom fram till var att oavsett så kommer jag inte hålla ihop så som pappa o Ethel gjorde. Det får bli som det blir. Jag är ju inte i kyrkan för någon annan. Det är MITT farväl. Jag måste få äga mitt egna farväl. Du får ju inte en chans till. 
 
Eller egentligen har du ju det. Du får ha den kontakten du vill, men det fysiska har du bara en gång. 
 
 När alla var klara o hade tagit sitt farväl, gick vi ut o mötte Ethel vid porten. Vad säger man i kramen? "Beklagar?" "Jag är ledsen för din skull?" "Det kommer bli bra..?" 
 
Jag vet inte vad jag sa. Tror jag sa att han sitter o tittar på oss. 
 
Vi åkte sen till Best Western i Karlshamn där vi fick middag o dessert. Jag satt hos mina kusiner. De där folket som jag inte känner, men vi är ju faktiskt kusiner.
Roger o Rickard har jag koll på sen jag var liten. Jag känner deras mamma Kerstin sen barnsben då hon o mamma hängde mycket ihop. Kerstin o jag satt bredvid varann o det var perfekt. Jag behövde inte vara nån annan. 
 
Jag var klart yngst bland kusinerna idag. Annars är Eje yngst. Den äldsta idag var Stefan som är 65 o nybliven pensionär. Lite märkligt att sitta där bland alla kusiner o sen är de pensionärer?
 
Vi pratade om de få minnen vi har ihop. Om våra fäders barndom o vi försökte lista ut vilka alla andra var. Trots att det var en begravning så hade vi väldigt trevligt där vi satt. 
O strax innan alla skulle hem hade jag tjatat mig till en fototajm ute i foajen. 
 
Fantastiskt trevligt gäng!!!! 
 
Jag kramade om Ethel o sa till henne att gå hem o vila. Hon var ju helt slut. Men hon svarade med att hon skulle vila om en vecka. Jag kan inte vila, sa hon o fick tårar i ögonen. 😞
 
Vi körde hemåt o pappa var ok igen. Jag hade tänkt köra inom systemet för några öl till pappa, men glömde helt bort det. Han har tagit ett glas vin här hemma istället. 
 
jag körde o hämtade ines o några kompisar som hade varit på Halloweenfest. 
 
 
Ines hade på sig mina linser o hade blivit sminkad av Mika tidigare på dagen. 
 
 
 
Så sjukt snyggt!!!! Såå imponerad!! 
 
O den lilla donnan hade varit i skogen för att leta efter spökena bland trädtopparna, med sin förskola. Hon ville vara häxa först, men hon ville inte vara svart eller vit. Sen ville hon ha huggtänder o tröjan som hon fått av morfar. Det slutade med att hon var en varg. 
😍
 
Nu ska jag sova. O pappa med. Imån jobbar jag bara halvdag o sen ska vi hänga med barnen en stund. 
 
Sov så gott.