När det blir som det blir-

Det är väl märkligt hur klockan alltid hinner bli så mycket innan jag hamnar i säng?? Jag vill ju göra så mycket på dagarna, men hinner knappt hälften. Jag fattar inte hur folk hinner med att jobba heltid, hämta barn, handla, springa milen, lägga pussel med barnen, yoga, laga middag, läsa läxor, o läsa godnattsagor.. OCH kolla serier. Gör folk allt detta i verkligheten, eller är det bara på facebook?? 
 
Jag tror jag ska börja göra ett veckoschema över min fritid. Märkligt att Gustafssons ska behöva ett strukturerat veckoschema, när det bara är hon, två hundar o en hamster i huset, varannan vecka. Men är man dum i huvudet så är man. 
 
Jag tänkte ju innan vi separarade att jag skulle ha all tid i världen varannan vecka, då jag inte har barnen. Men det enda jag gör annorlunda den veckan är väl egentligen längre rundor med hundarna. Mer hinner jag inte. Så den där "undra vad jag gjorde innan barna kom.." är en löjlig fundering. Så jäkla mycket mer tid finns inte. Det är som med pengar. Varje år när det är lönerevision, så tänker jag att jag ska lägga den höjningen på sparande. Men det har aldrig hänt. O det är ju inte så att den summan ligger o skvalpar hjälplöst på kontots botten. 
 
Det är pappavecka nu o jag jobbar sent nästan varje kväll. Jag har några utvecklingssamtal kvar, o då får man ju ta dem när föräldrarna kan. Vad gäller jobbet så har eleverna bara tre riktiga skolveckor kvar innan sista veckan, o vi är mitt uppe i studentplanering. Det är ju mitt första år med ett nationellt program, så jag är ny i gemet. Det är oxå en hel del planering kring hösten o nya program som ska ha heltidsmentorer. Hoppas det blir bra! 
 
Men först ska jag ha semester o jag har lagt in fyra veckor, men ska ta en vecka föräldraledigt med. Skönt!!
 
Förutom jobb o en ostrukturerad fritid, så har verkligheten kommit ikapp efter separationen. Henrik o jag har "gjort slut" på riktigt. Tanken när vi separerade var att vi skulle vara särbos. Vi älskar varann, men ville inte bo ihop. Vi visste att det kunde gå åt båda hållen, antingen längtar vi efter varann, eller glider vi isär. 
 
JAG hade gärna sett att vi försökte vara särbos, men henrik tyckte det var konstigt o olustigt. (som de flesta andra människor tänker). Jag kom på en dag att varje gång nån frågade mig om vi var tillsammans, så kunde jag aldrig svara. Så jag skickade ett SMS till honom; "Har vi gjort slut??" varpå han ringde upp. Han visste inte heller vad han skulle svara på den frågan, så vi bestämde att lägga ner. Vi sa tack för denna tid, o henrik påpekade att "nu skiter vi i att va?"
 
Jag gick sen runt med en olustig känsla i ett par dagar. "Är jag SINGEL nu då??" Vad hände där??
 
Jag började tänka tillbaka på när vi träffades igen 2014, efter vårt förra uppbrott, o allt vi gjort under våra sista fem år tillsammans. Förs var vi tillsammans i nio år, sen isär i fyra. O nu har vi varit tillsammans i ytterligare fem år. Inom loppet av 6 månader hann vi bli ihop, reste till Turkiet en vecka med Ines, köpte hus o blev gravid.. Ingen latsida där inte! 
Men då mådde vi ju bra! Det är ju när man mår bra som man är effektiv o kreativ.
 
Det sista halvåret tillsammans nu gjorde vi INGENTING. Vi bara satt i vår soffa i varsitt hörn o stirrade i våra telefoner. Vi pratade knappt med varandra. Vi levde ihop endast för barnen. Jag älskar honom men vi var fast i en taskig relation o kunde inte komma ur. Jag brottades i flera månader med ångest, skuldkänslor o en himla massa frågetecken. Det enda jag visste var att jag ville leva ensam med barnen, samtidigt som jag älskade honom. 
 
O jag är alltid svarta fåret i relationer. Alltid. Det är alltid jag som bryter upp. 
 
Vi bråkade sällan. Men vi tjurade o muttrade på varann. Det var riktigt dåligt men ingen vågade säga nåt. Jag letade efter "det rätta tillfället" i flera veckor. Det var jul, nyår o sen ines födelsedag. Plus att henrik o jag bokat in oss o barnen på en massa resor o aktiviteter. När kan man ta steget? O VAD säger man?? Jag laddade om flera gånger o kom aldrig till skott. 
 
Jag var säker på att henrik skulle resa sig upp o gå ut genom ytterdörren o sen skulle det vara skitdåligt i flera veckor innan vi till slut separerade. 
 
Men när jag väl tog upp det så satt vi o pratade flera timmar. Vi som aldrig pratar annars. Det visade sig att han hade haft samma känsla som jag, fast han var säker på att jag inte älskade honom längre. Därför vågade han inte ta upp problemet från början. 
 
Vi bestämde direkt att vi skulle försöka vara särbos, o sen följde veckor av praktisk överenskommelse. Vi pendlade mellan lättnad o ångest o osäkerhet, o så var det ända till flyttdagen. Från att ha varit tysta o repsektlösa mot varann till att skoja o disktera kring allt. 
 
Vi hade tagit ett beslut, o nu låg ansvar på oss att upprätthålla en snygg profil gentemot barnen. 
 
Jag VET att folk omkring oss tycker vi är oansvariga som inte kämpar mer eller "står ut" tills barnen blir älde. Men det viktigare är inte att vi bor under samma tak . det viktiga är att vi har kvar en bra relation för barnens skull.
 
------------------------------------------------
Jag tänker att vi fortsätter analyserar allt en annan dag. . Nu är klockan långt över midnatt o mina ögon går ihop.. 
 
Ta hand om varandra!!