Tack för att du öppnat ett fönster, Josefin!

Jag använder denna blogg till att "skriva av mig" som ni vet. Alla har ju tankar man går runt me, en del knäppa o en del kloka. 
Ofta skriver jag ju om tjejerna o om min tillvaro, o just nu är jag inne i planering o inredning av lägenheten. 
 
Men ikväll måste jag ge mig in i diskussionerna efter dokumentären med Josefin Nilsson. Har ni sett den?? Jag gjorde det häromkvällen efter att hela Facebook tipsat om den. Jag hoppas hela världen sätter sig ner o lägger 60 minuter av sitt liv på att titta på den.
Jag hoppas man lyssnar på musiken, tar in hennes historia, o framförallt att man får en känsla av att "nu jävlar räcker det."
 
O jag hoppas att denna dokumentär blir startgropen av en ny "Metoo". 
 
Jag har aldrig blivit kränkt eller utsatt på något sätt. Jag har aldrig varit mobbad, aldrig varit utanför, aldrig varit utsatt för övergrepp eller misshandel. Jag är EXTREMT lyckligt lottad på så sätt. 
 
Jag skrev därför aldrig #metoo på min facebookvägg. För detta blev jag en gång ifrågasatt. "Vadå, har du aldrig fått en hand på din rumpa på puben??" 
 
Jo, det har jag. Men jag kände mig aldrig kränkt för det. Inte i den miljön. Jag vände mig om, slog bort armen o fortsatte sen dansa med kompisarna. Men däremot har jag hällt ett antal glas över idioter som är typiga eller tror de är bättre än mig. (O innan nån ifrågasätter detta så respekterar jag att andra känner sig kränkta, o jag vet att man inte ska göra skillnad på tillfällen, men det är MIN upplevelse). 
 
Men jag engagerade mig därför aldrig i "metoo"eran. Jag tyckte det var fantastiskt bra att det kom upp på ytan o att många blev ifrågasatta o att kvinnorna började anmäla. Men det är synd att normalt funtade män blivit drabbade o knappt vågat visa sig ute. 
Men de får faktiskt stå ut med att stå med svansen mellan benen o vänta på att vindarna svept förbi. För det är så jäkla viktigt att detta blir uppmärksammat o att idioterna blir ställda till svars för sitt beteende o sitt maktmissbruk. Sen att det skapar mörka fläckar på folk bara för att de har snopp, är ju synd. 
 
Metoo-rörelsen uppmärksammade maktmissbruket hos framförallt män, som ofta visades genom sexuella kränkningar o hot. 
 
Det jag hoppas Josefin Nilsson lyfter upp är våldet inom de fyra väggarna. Jag är LIVRÄDD för de fyra väggarna. Jag mår så fruktansvärt illa av tanken på vad som händer i vanliga, utåt sett fullt fungerande familjer, när de stänger dörren. Pappan som misshandlar mamman, mamman som misshandlar barnen, pappan som utnyttjar barnens små kroppar för att leva ut perversa sexdrömmar, föräldrar som kontrollerar sina döttrar men låter sönerna leva livet, mammorna som ruskar om sina små nyfödda bebisar i frustration då de inte vet hur de ska hantera skriket. 
 
Jag mår illa av det tysta o hemliga. Jag mår illa av makten över en annan människa. 
 
Hur i helvete kan man tro att man har rätt att bestämma över sin partner? Man har rätt att bestämma när barnen ska vara hemma eller vad de har på sig. Det tillhör barnuppfostran o regler är ramarna som de har att förhålla sig till. Föräldrarna sätter reglerna efter hur de vill barnen ska vara som människor. De bygger grunden för ett självständigt liv.
 
Men hur kan en människa ge sig själv rätten att uppfostra en annan vuxen människa? Hur kan en människa berätta för sin partner hur han/hon ska vara o bete sig? 
 
"Du ska ha de här kläderna" "du ska vara hemma senast 20.00" " du ska ha maten klar när jag kommer hem"  "du ska ha sex med mig nu" .. 
 
o för att inte riskera att hon lämnar honom så trycker han ner henne o förklarar hur jävla värdelös hon är. "Ingen vill ha dig, du ska vara glad att jag står ut med dig.."
 
O jag vet att man inte ska jämföra våldsoffer, men de absolut värsta monstrena är enligt mig de som förgriper sig på barn. Det finns inget på jorden som jag hatar mer än detta. O då menar jag främst de, så kallade pappor, som smyger in till sina egna små barn på nätterna o förgriper sig på dem o sedan viskar att det är "vår lilla hemlighet".. 
 
MÅ DE SAKTA BRINNA I HELVETET. 
 
Tänk den rädsla, den maktlöshet, den smärtan som dessa stackars barn känner. Mamma o pappa ska vara de som alltid gör rätt. Det ska vara de som visar vägen. O ingen är bättre än mamma o pappa. 
Barnen växer ju upp i tron att det ska vara så. Att alla kompisarna har det så. 
 
Jag hoppas innerligt att skolan ska börja prata om rätten till sin egna kropp, redan i lågstadiet. Jag önskar att det kunde bli en stor del av undervisningen, så det uppmärksammas o präntas in. Alla barnen går i skolan, o föräldrarna har inte där att göra. Skolan har en jättemakt. 
Om det blir en del av undervisningen så får barnen lära sig att det pappa o mamma gör är förbjudet. Det uppmärksammar o kan skapa ett mod för de små att berätta. 
 
På vår förskola på G-klaven har barnen pratat om detta. Rätten att säga "stopp". Det jag lärde mig där var att man inte ska "tvinga" på barnen att krama faster Britta, när de inte vill det. 
Man ska inte ge den lilla knuffen framåt. 
 
Men jag önskar att det blir en tydlig men infiltrerande del av undervisningen genom hela grundskolan. 
 
Nåt annat jag önskar är oxå att vi alla blir bättre på att våga bry oss o vågar lägga oss i. Vi är så fruktansvärt rädda för att gå in i något som inte har med oss att göra. O särskilt känsligt är ju barnuppfostran. Jag skulle önska att någon gick fram o pratade med mig om de ser mig skrika på min unge. Jag är helt säker på att jag hade skämts ihjäl o att det hade varit ett uppvaknande. Jag hade aldrig blivit arg eller känt mig ifrågasatt, för hade någon gjort det så hade det varit för barnets bästa. För att man är rädd om barnet. O jag vill ju att hela samhället ska skydda mina barn. 
 
Men vi är ju så rädda för att peta i andras saker. Jag sköter mig själv så får andra sköta sitt. men vi är djävulskt duktiga på att slänga blickar. O vi är duktiga på att viska o muttra. 
 
Jag som är en egenutnämnd samhällspolis sa till ett gäng killar utanför Maxi senast förra veckan. De brottades o tjoade precis vid entren. O det vill jag att ni gör på mina ungar om de stör o håller oreda. Era blickar kommer inte fostra henne. O jag kan inte vara vid hennes sida 24/7. 
Vi måste hjälpas åt.
Jag menar inte att ni ska fostra mina ungar. Men ser ni något som gör er oroliga så vill jag att ni larmar. Vi måste våga lämna vår comfortzon.
 
O det är likadant om man hör grannarna bråka högljutt. Vi måste våga bry oss mer. 
 
Jag kan säkert låta väldigt förmanande o dömande ibland när jag skriver. Men jag manar ju på mig själv oxå! Jag säger ju samtidigt till mig själv att skärpa mig. 
 
Efter dokumentären med Josefin, så har kvinnojourerna blivit fullständigt nedringda. Josefin har slagit ner en av de fyra väggarna med en slägga. Nu hoppas jag att detta blir jättestort o att alla som känner sig maktlösa där hemma får kraft att säga ifrån. 
 
O jag hoppas hon sitter på ett moln o tittar ner o inser att hon gjort ett avtryck i denna värld. 💗
 
 
 
 
 
En kommentar publicerat i Allmänt
Taggar: "josefinnilsson, ainbusk, våldihemmet
#1 - - Anonym:

Det hoppas jag också att hon gjort Nina..
Så innerligt fint och bra skrivet.
/ Signe Julias mamma

Svar: tack snälla!❤
Nina Gustafsson