När frukostmackan blir en fråga om liv o död.

Sitter framför morgontv:n o försöker skrapa fram trotsiga-barn-mamman. Ni Vet, den där mamman som förstår, känner o accepterar dessa små Onda Dockor som en gång i tiden låg som små knyten med förälskad blick i ens famn.  

Minns ni?

Elsie har varit superhärlig o vansinnigt charmig, o är det fortfarande. Men jag veeeet ju att det bara är en tidsfråga innan hon ligger på Blocket. 
Jag har redan förberett annonsen med små gulliga oemotståndliga bilder. Jag har redan kryssat i "jag accepterar-rutan" o nu är det bara  rutan "skicka" jag behöver trycka på. 

Ines var verkligen ett försöksbarn. Jag kämpade stenhårt med att hela tiden göra "det rätta". Jag var konsekvent o principfast uti fingertopparna o jag hade ett fungerande "straff" när hon hade sina utbrott.  Straffet var en "time-out" på öppen plats i lägenheten. En plats som hon inte fick lämna förrän jag kunde samtala med henne på ett lugnt sätt. Det fungerade jättebra o ingen kom till skada. 

Men nu med Elsie är jag mer utrustad. Jag tror mig veta vad som var bra o vad som inte fungerade med Ines trots. Jag tar inte samma diskussioner o jag är hårdare med vissa saker. Men jag är fortfarande medveten om att jag har flera års misslyckande framför mig. Ines har ju under typ 3 års tid förklarat att jag är den onda o pappa den snälla. 
Men det är värt ALLT, nu när man får pussar o kramar o sms❤ o när hon i en kram viskar  "ÄLSKAR dig mamma".  

Men nu sitter jag här. I soffan. På köksbordet ligger en halväten svettig macka. Den här legat där i över en timme. Det är inte bara en macka, utan även ett misslyckande. 
När vi plockade undan frukosten frågade jag den lilla damen om hon ätit klart, o det hade hon. Alla lämnade bordet o jag började plocka undan. 
MEN sen ångrar sig damen o hon vill ha en macka. Hon är "jättehungrig!!". Jag säger nej, o förklarar att vi kan leka istället. Hon bryter ihop o slänger sig på golvet o jag intar min ståluniform.  Den tål ALLT. 
Men en som inte har någon ståluniform är Henrik. Han tar hennes hand o ingår en maskopi med det lilla monstret o de två ställer sig framför mig. Hand i hand. 

- Mamma får vi en macka till? Vi är hungriga.

?

Jag sätter mig på knä framför Elsie o förklarar för henne att om hon får en macka till måste hon äta upp den. Hon får INTE lämna bordet innan. 

Hon nickar med tårfyllda ögon. 

Henrik lämnar huset för cup med ines. Återigen som hjälte.  

Jag plockar undan o sätter mig med Elsie. Men Elsie fick tråkigt o ont i magen. Hon vill inte ha sin macka mer o klättrar ner från sin stol. Hennes nalle hade börjat gråta o behövde tröst. Jag sa att han kunde sitta med vid bordet men hon ville inte sitta där mer. Hon var mätt. 

Jag blir då irriterad o sa till henne att jag inte ville leka om hon inte åt sin macka. 

Kriget var ett faktum. 

Jag sa till henne att vara på sitt rum o hon bröt ihop. Jag stålsatte mig o hon grät i sin säng. På bordet låg mackan. 


Efter att jag började skriva inlägget har vi pratat o hon åt sin macka. Vi blev kompisar igen. 
Det skulle kunna vara en seger för mig. Jag var ju konsekvent? 
Men kom igen! Jag måste plocka fram den där andra mamman nu. Hon som väljer striderna på ett snyggt sätt. 
Den där mackan smakade säkert otäckt. Hon åt den för att mamman skulle bli glad igen. 😢O nu har hon försökt fånga min uppmärksamhet i ytterligare en timme medan jag har bloggat. 

Gör om gör rätt. Nu ska vi bygga klart kojan hon kämpat med o sen ska vi bjuda 1000 nallar på kalas!