När man måste säga farväl. ❤

Idag har det varit en tung dag med många tårar. Mamma har varit hos veterinären o avlivat sin älskade hund. 

Vi visste dagen skulle komma o vi ungar har väl varit en stor del av beslutet. De har haft hunden (snusan) i 10 år, o tillofrån har hon varit ganska opålitlig.  Tycker vi. 
Jag är ju van vid hundar men henne har jag inte kunnat lita på, vilket gjort att jag varit nojig när barnen varit hos dom. 

Iallafall så har hon förändrats till det negativa de sista veckorna o mamma har då efter mycket om o men  kommit fram till att de måste göra sig av med henne. 
Ett stort hinder var att övertala Kenta. Snusan har varit hans bebis o han har vägrat att ens diskutera detta. Men även han har ju märkt av hennes beteende, o i helgen som var så bestämde sig mamma för att ta tag i det. 

Så igår ringde hon sin veterinär o fick tid redan idag kl. 15. Mamma ringde då Anna o bad henne följa med, eftersom Kenta vägrade. Anna fick inte säga nåt till nån, för mamma ville inte folk skulle ringa henne. 

Jag har tittat på klockan hela dagen idag. Jag minns så väl när jag skulle avliva min Ronja. Det var den värsta dagen i mitt liv. Jag fick oxå tid snabbt o jag mådde så fruktansvärt dåligt hennes sista dygn. Jag kunde inte släppa blicken från henne o bara klappade o kramade henne. O jag är SÄKER på att hon visste vad som väntade henne när vi körde in. Hon fick två sprutor med några minuters mellanrum o hon drog sin sista suck med sitt huvud i mitt knä. Jag var heeelt hysterisk o vägrade lämna henne, så vi satt där länge o grät mamma o jag. 

Men idag var det så mammas tur att säga hejdå till sin bebis. Jag skickade ett sms till henne när jag  var hemma på lunchen att jag tänkte på dom osv.  Då ringer mamma upp o gråter vilket ledde till att jag började tjuta i bilen på väg till skolan. Hon skällde på mig för att jag skickade "såna sms" o jag skällde på henne för att hon ringde o fick mig att gråta. 

Jag gick sen rödgråten o hade lektion. Hoppas ingen såg mina ögon. 

Kl. 16 skrev hon att allt var över. Kenta hade till slut följt med o mamma sa hon har aldrig sett honom gråta så. Hon berättade att hon efter första sprutan fick panik o ångrade sig o ville skrika att de skulle sluta. 

Lilla älskade mamma o Kenta. Fyy fan för deras ångest o sorg. Tårarna rann när jag satt med Elsie o hon bara tittade skumt på mig. Ines som sällan sett mig gråta flinade osäkert åt mig o Henrik är extremt illa till mods när jag gråter.  Han vet aldrig hur han ska trösta o han vet att han är fel person att trösta i såna här lägen. 

Jag har kramat mina egna älsklingar så hårt idag.  O det är väl därför jag tagit så hårt på detta. Jag vet att den dagen kommer till mig med. 

Avsked är fan ta mig det grymmaste som finns. Är värdelös på avsked.