En ny stjärna är född

Jag är aldrig så handikappad som när jag målat naglarna. Jag ser alltid till att ha allting klart för kvällen när jag sätter mig me fil, nagellacksborttagning, pads o nagellack. Ikväll glömde jag dock bort det, så jag fick både kissa o borsta tänder o tvätta av mig sminket, me nya naglar. AMATÖR.
 
Jag glömmer aldrig första gången jag gjorde en nagelförlängning o skulle gå på toa. Har ni rivit er .. "där".. nån gång?? Det är som att torka sig me salladsbestick o en liten servett.
Gör aldrig det. Jättedumt faktiskt. Det gör så ont, så ont, o det är inget man går o skryter om.
Eller att skriva på mobilen, är en hel vetenskap. Ett knapptryck, så kommer man åt alla bokstäver på en gång.
 
Men jag skadar ju mig inte me nagellack. Det är ju bara det att man inte vill ha en massa jack på naglarna.
Henrik tycker inte om när jag målar naglarna. Det LUKTAR ju nämligen. O sen kan jag inte ta Elsie om hon vaknar o vi sitter vid TV:n. Då bara viftar jag på naglarna, o han suckar. O ikväll blev det oxå tokigt. Vi (jag) har en oskriven regel o det är att han tar hundarna på sista kisserundan på kvällen.
Men ibland tar jag dem (för att va snäll. O sen kanske för att det är mina hundar..)
Men idag har han tagit dem tre gånger o jag en, o nu tog jag min dator o pussade honom gonatt för att gå ner i sovrummet.
 
- Vadå, ska jag ta hundarna?
- Mmm.
- Men jag har ju tagit dom idag?
- Mmm, men tyvärr. Jag har ju fixat naglarna..
- Fan, du är värdelös..
 
Idag har Ines haft sin andra träning på friidrotten! Jag följde me o var mer uppspelt än Ines. Hon lekte me en kompis direkt efter skolan, o när jag ringde o påminde om träningen, så sa hon att hon inte ville gå.
 
- Joo, du måste gå.
- Mäh!? Du har ju sagt att jag får börja träna om jag ville? O nu vill jag inte.
- Har man väl börjat med en idrott så går man på varje träning. Så är det. Ni får frtsätta leka imån på skolan.
 
Den sura minen försvann o vi stack iväg strax efter hon kom hem från kompisen.
Utanför hallen mötte jag en grupp tjejer o killar o en kvinna. Hon hade blivit tilldelad ledarrollen fast det inte var tänkt så från början. Hon berättade att det varit krisigt me ledare o därför hade de nu en föräldrarpool som gick runt under veckorna. Jag som vill va me överallt sa direkt att jag ville va me o hjälpa till. Jag drog även me henrik i det o sa att han oxå gärna va me, fast det vet han inte om än.., :/
 
Det var en "riktig" ledare, kvinnan o en pappa som höll i träningen. Som uppvärmning hade de toalettdatten. Ines stod som ett litet oskyldigt lamm vid uppropet o jag ville bara ner o hålla om henne. Hon vågade knappt andas, o bara tittade på de andra som sprang runt.
Men när datten började sprang hon som de andra o log från öra till öra.
När nån dattade henne så fick hon sätta sig i luften o stå stilla till nån drog henne i armen. Jag såg en pojk gå emot henne o hon log o inväntade honom. DÅ GÅR HAN FÖRBI o jag blev skogstokig!
"Din lille fule fan.." tänkte jag där jag satt. Var nära på att gå ner o fälla honom. Nypa honom i armhålan sådär riiiiktigt hårt.
 
Några sekunder senare kom det en tjej o drog i armen. Jag kunde sätta mig igen.
 
Efter uppvärmningen var det tre stationer där de tränade kula, spjut o höjd. Det var två tjejer som var skitdryga o bara fjantade. De blev tillsagda flera gånger. Men de andra lyssnade o kämpade o var jätteduktiga! Ines lyssnade o tittade o gjorde precis som tränarna sa.
 
Tills hon kom till höjdhoppet. Min lilla älskling har ju aldrig hoppat höjd. O vid den stationen stod det en pappa, som inte instruerade så tydligt, utan mer lät de hoppa.
De 5 första hoppen ines gjorde fick jag sitta me ansiktet i händerna. Jag skrattade så jag visste inte var jag skulle ta vägen. Har ni sett en häst hoppa hinder? Ni vet me frambenen först o sen kroppen.. ?
Så hoppade ines. Fast .. lite på sidan. O me alla fyra benen (?) samtidigt.
Det såg så roligt ut, så hade hon sett mig hade hon aldrig mer pratat me mig. Hon hade blivit så sårad.
 
MEN rätt vad det var så satte hon hoppen - hon bara ändrade sig. Sen satt de som en smäck o jag var sjukt imonerad!
 
Ines mamma var jätteduktig på friidrott i sina unga dar ska ni veta.  Hon var snabb som tusan o hoppade jättelångt. Hon hade dock liiiite problem me höjdhoppet för hon lärde sig aldrig att hoppa me ryggen först. Hon zickzackade. Jättehögt, men jättefel.
Så hon har lite taskiga gener i sin kropp, den där ines.
 
Jag hörde en rolig diskussion från barnen på golvet, när de stod i kö till kulan.
Pojken till flickan:
 
- Hur gammal är du?
- 9
- ÄR du 9 eller ska du fylla 9?
- Är jag 9 har jag väl fyllt 9?
- Ja men alltså.. jag tänkte att du kanske SKA FYLLA 10?
- Ja det ska jag.
- Mäh? Fyller du 10?
- jaa..? kan du inte matte? kan du inte räkna?
- Jooo det kan jag! Men asså, NÄR FYLLER DU 10?!
- på vintern!
- Jaha, då så..
 
Jag satt o fnittrade där jag satt. Pojken var alltså nöjd me detta svaret, men frågan kvarstod juh?! Fyller hon 10 i år eller nästa år??
Jag blev sjukt nyfiken. :)
 
Jag kom på mig själv att jag var den stoltaste mamman där jag satt. På min dotters andra friidrottsträning, helt ensam där nere på plan. Hon känner verkligen inte någon.
När det kom en tår i ögat fick jag skärpa till mig. Hur mesig kan man va?
 
Hon kommer aldrig bli en elitidrottare.
Carolina Klyfts föräldrar satt inte me tårar för att dottern gick nere på plan. De krävde liiite mer.
 
Jag är ju mamman som sänker ribban när det är dotterns tur att hoppa. Som startar klockan liiiite senare när dottern ska sprinta, för att få bättre tid.
Bara för att hon ska få gå me ett leende. O känna stolthet bland alla barnen som hon inte känner.
 
Hoppas jag kommer in i den där föräldrarpoolen snart. Då ska ni få se på en duktig flicka!!! ;)
 
Nu släcker vi lampan för denna dagen.
 
Sov gott!