Marakesh - Agadir = 100-0

Nu har vi avverkat två dagar i Agadir, o vi är rörande överens om att Marakesh slår Agadir med hästlängder!! Eller nej, Ines tycker Agadir är bäst eftersom hon får bada o leka på stranden här. :)
Och JA, vädret o klimatet är ju så mycket skönare, men fi fasen vilken tråkig turiststad. Bara asfalt, neonlysen o vita hotell ÖVERALLT. Ingen charm över huvudtaget. 
 
Nu ville jag bara berätta om vår sista dag i Marakesh.
Vi hade bestämt oss för att strunta i utflykten i bergen, o istället skulle vi ta sista vändorna o den gamla delen, bla för att leta reda på Ines påse, o efter lunch skulle vi ta sista timmarna i den nya delen av Marakesh innan avfärd mot Agadir. Vi hade kollat upp bussarna o de skulle gå varannan timme, så vi siktade på 19bussen, o sen skulle den ta 2,5 timmar. Det hade vår polare kollat upp åt oss. Vi packade iordning väskorna o ställde in dem i lobbyn på hotellet. Vi delade sen upp oss så jag o ines gick ensamma. Vi gick runt o letade efter hennes påse, men hittade inte den. Fick köpa en ny box till henne, så hon blev glad igen. 
 
Efter en stund skulle vi leta upp vår mötesplats, o snurrade runt, o fick till slut fråga efter vägen. Eller nej, vi frågar inte längre efter vägen eftersom alla då vill guida o sen ha betalt, utan vi frågade bara vilket håll det var. Jag frågade en kille som stod ensam i sin "affär" för att säkerställa att han inte skulle springa iväg o guida oss, men det var tydligen inga problem att lämna en butik så han rusade iväg. Jag ropade att jag bara ville veta hållet, men "det var inga problem, o han skulle inte ha betalt". Jag suckade o svor till Ines o vi var så trötta på detta nu. De är så jäkla snabba på att "hjälpa" o sen ska de ha betalt när de är klara. Ytterst få som inte krävt något. 
 
Anyway, vi följde efter i labyrinten av gångar o plötsligt "hamnade vi vid hans pappas affär". ELLER HUR?! Överallt har de dessa kontakter o alla är familjer. Plötsligt var vi inropade av "hans pappa" som GIVETVIS kunde svenska o pratade både Stockholm o Uppsala, o han bad oss sätta oss ner på en bänk. "Snart kommer teet fram", muttrade jag till Ines. Mannen blev bundis med oss direkt o det spelade ingen roll hur mycket jag förklarade att vi inte hade tid. Inga ursäkter är goda nog, har vi kommit fram till o det gäller tydligen över hela Marakesh. 
Det visade sig att han var en Healer, o han visade oss stolt flera kataloger där folk från hela världen skrivit om hur bra han var. Efter det gnuggade han ett pulver i min hand som skulle bota både förkylning, snarkande o huvudvärk. detta hade vi sett innan i veckan, så det var inget nytt. Han frågade om jag ville ha o jag sa nej tack. Det tyckte han visst, så han la lite i en påse o snurrade in det i flera meter silvertejp så det blev ett litet paket. Han gav mig det i handen, o jag frågade om det var en present eller om det kostade något. 
 
- Of course! Nothing is for free! But ONLY a small money.. 300 dirham (ca270kronor).  Jag sa nej tack o la det på bordet o han blev skitsur o undrade varför han stått o virat in det i ett paket om jag inte skulle köpa det. -
- Jag vet inte, sa jag då. 
 
Jag orkade inte längre ta dessa diskussioner, för jag visste nu att det var lönlöst. Alla är likadana så man lär sig kulturen snabbt. De hör bara det de vill höra. 
Efter att han gnällt av sig kunde vi springa vidare o till slut kom vi fram. Vi ringde upp Anna o Mika som var heeelt lost men efter ett bra tag kom de. Vi gick o åt o de berättade att de hamnat helt utanför gränderna, men då sprungit in i en klädaffär där de sålde märkeskläder, o tydligen fanns det en massa butiker där som vi totalt hade missat. Ines blev ju helt galen o efter middagen bestämde vi oss för att försöka hitta dit igen. 
 
Efter att ha snurrat runt ett tag, frågade vi försiktigt en kille om vägen, o han "visste ju preciiiiiis vilket vi menade.." Mmm, eller hur. Vi visste ju redan då att han skulle visa oss fel, till nån kompis eller pappa eller farbror eller granne eller.. suck..
Han gick o han gick, huuuur länge som helst i snirklar o kringelikrokar. Vi ropade på honom o frågade varför han bara går runt runt, men "vi var "strax där.." Rätt var det var klampade vi in i nån temporär moske där en massa män låg på knä o bad. Vi visste ju att kvinnor inte fick vara där o ABSOLUT inte springa runt med skor! 
 
Precis när vi hade börjat tröttna på detta jagande o saktat ner farten möter vi en man med barnvagn, mitt i trängseln. Han hade hört att vi pratade svenska o frågade bara lugnt, vart vi var var på väg. Vi blev överlyckliga att nån pratade svenska o bara kastade oss över honom. Mannen gick där med sin familj - fru o tre barn.
 
På en halv sekund hade vi hälsat på allihop, förklarat att han lurade iväg oss, o lika snabbt blev vi bundis med denna familj. När killen upptäckte att vi stannat o gick tillbaka mot oss la jag armen om kvinnan o sa att vi äntligen hittat våra vänner o att vi inte längre behövde hans hjälp. Kvinnan fann sig snabbt o nickade instämmande. Han blev skitsur o frågade varför han gjort sig besväret att visa oss vägen om han inte skulle få nånting för det. Vi ropade på ines som hade växeln, o när hon räckte fram dem, suckade han irriterat, log o klappade henne på huvudet. Det var naturligtvis för lite pengar, tyckte han.  Man såg hur han rörde sig runt oss ett tag, men sen försvann han. 
 
Vi följde efter familjen, o när vi kom ut stod vi o bekantade oss med dem. Det visade sig vara en familj från stockholm där mannen är från Marakesh, men har bott i Sverige i många år. Kvinnan hade bott i sverige i bara 6 år, men pratade perfekt svenska, de hade en dotter på 7 månader, en son på 14 år o sen en son på 20 år. Sonen på 20 var så fruktansvärt snygg, o jag önskade så att jag var 20 år yngre. Den andra sonen o Mika fann varandra direkt o de gick o småpratade, o min Ines fann snabbt en bästa kompis i pappan. Alla blev helt överlyckliga över att ha  funnit varandra o det var verkligen världens härligaste familj! Mannen o ines gick framme o höll varandra i handen efter bara några minuter. Han var så himla go med ines o hon var i himmelen. :)
Jag tog en bild på de två när de gick framför mig o han höll henne i handen, o tänkte skicka till Henrik:
 
"Ines försvann imorse men jag hittade henne precis.." 
 
Men jag vågade inte.. Han är tillräckligt nojig som det är.. ;)
 
Familjen hade ett hus i Marakesh o skulle tillbringa tre veckor här nu över jul o nyår. Vi blev så glada över våra nya vänner att tiden rann iväg medan vi letade efter alla märkeskläder. De visade oss bla till ett stort lager, med MASSOR av kläder, o vi fann massor av butiker med kläder som vi totalt hade missat! Vi muttrade åt att tiden var knapp o att vi önskat vi hittat detta tidigare. Till slut fick de varsin Levis tröja o Ines var återigen i himmelen o bara hoppade runt o var tokmallig. 
 
Vi bestämde oss att vi skulle sätta oss på en restaurang o ta en kaffe o prata innan vi skulle ge oss av. Men innan vi hann beställa kom Michel (mannen) på att vi kanske hade bråttom, beroende på var bussen skulle gå nånstans. Vi vågade inte ta några risker, så vi reste oss upp, tog en bild o kramades hejdå. Lite senare såg jag bilden Anna tog, o ines står då o håller om Michels bamsemage med världens kram, så sjukt härlig bild!! 
Vi skyndade oss över torget bland alla turister, eldfacklor, apor i kedjor o ormar på marken. Anna som är LIVRÄDD för ormar sprang lite bakom oss så vi hann ha koll på var de låg. Ines hann se några ekorrar som var fastbundna o rörde på sig, o blev jätteledsen o tårarna kom. Hon har blivit ledsen flera gånger på grund av alla djur som mår dåligt, o hon köper ju inte mina förklaringar längre.
 
Jag kan förklara alla magra katter o hundar som springer runt överallt, men jag kan inte förklara människans satans beteende när jag ser idioten med apan i koppel som slänger upp apan på turistens axel o tar en bild som han sen kräver betalt för. O jag kan inte förklara den magra kattungen som var för svag för att ta sig uppför en liten trappa, o jag kan heller inte förklara hur människan kan ha ormar helt öppet på marken eller ha de hängandes till synes helt livlösa i sin hand. Satans jävla idioter. Hade de bara fattat engelska så hade jag skällt ut de äckliga männen, o jag hade kunnat ställa till med en riktig cirkus där på torget. 
 
IALLAFALL så skyndade vi tillbaka till hotellet o sa adjö till de goa gubbarna som jobbade där. Vi gav särskilt med dricks till mannen som vaaarje gång vi kommer till hotellet står i närheten o springer förbi, bara för att öppna dörren åt oss. 
Vi fick höra att busstationen var 5 minuter från hotellet men vi gick i god tid för att inte stressa. När vi aldrig kommer fram till nån stationsliknande plats, så frågar vi oss fram, o alla pekar åt samma håll. Vi går o går o känner stressen komma krypande. Till slut stoppar vi en kvinna som leder oss genom ännu en helt ny o okänd plats fylld av handlare där oset av rök ligger som ett täcke i luften. 
 
Efter flera minuter kommer vi fram till en station (?) o hon hjälper oss fram till en man som arbetar där. De diskuterar hej vilt o flera människor är till slut indragna. Till slut betalar vi 90 dirham var, vilket är vad vi hört innan att det skulle kosta. Vi är där 20 minuter innan avfärd o en man visar oss vägen till ett taskigt cafe där han tycker vi ska beställa kaffe. Anna som är kaffenarkoman tycker det är en utmärkt ide, o vi beställer lite fika. Vi tackar kvinnan med en massa kindpussar o hon får en peng av oss som hon motvilligt tar emot. 
 
Vi slår oss ner bland en massa skumma människor som tigger pengar till höger o vänster. När klockan är 19.00 o ingen hämtat oss så anar jag oråd, o går tillbaka för att leta efter mannen som skulle hämta oss när det var dags att åka. Då är dörren plötsligt låst o jag bankar förtvivlat. Då säger nån annan man att det är stängt?! o han förstod inte alls vilken buss jag pratade om. Jag blev hysterisk o förbannad o vi var alla helt slut efter allt spring. 
 
DÅ kommer det fram en man o presenterar sig o förklarar att bussen inte går förräns 21.30 alltså om 90 minuter. MEN han hade ju självklart en FANTASTISK ide o tyckte vi skulle ta taxi, till Agadir för då var han naturligtvis en ägare ev ett taxibolag. SÅKLART han var!! Jäkla pissnisse. Jag blev så jävla förbannad, o frågade argt vad det skulle kosta eftersom vi redan betalat 360 dirham (ca320 kronor). Han ägde ju då såklart även hela jäkla busstationen o kunde ju då lösa in våra bussbiljettr o då behövde vi "bara" betala mellanskillnaden på 900:-, vilket var ett "JÄTTEbra pris". Glöm det, sa vi vansinniga. Han sa då att en taxi bara tar 2,5 timmar eftersom den tar den nya motorvägen, o bussen kommer ta landsvägen o då är vi inte framme förrän efter midnatt. 
 
Ines o Mika blev vansinniga o tyckte absolut inte vi skulle betala några pengar utan de kunde hålla ut alla timmarna. 
Efter en lång förhandling gick vi med på att betala totalt 900 inkl. bussbiljetterna. Han var sur, men tog till slut budet. En taxi kördes fram, som tog oss till en annan taxi. Vi pustade ut efter en lååång dag o när bussen började rulla ringde jag Henrik som hade ringt flera gånger. När jag hörde hans röst började jag nästan gråta av alla känslor. För första gången ville jag bara hem. 
 
Jag satte på Westlife på hög musik o lutade mig tillbaka. Bakom mig satt två trötta ungar, o mina tårar kom när vi snirklade oss ut ur city. Så mycket känslor o vi var helt slut. Vilken jäkla dag. Jag hade separationsångest för att lämna Marakesh o alla underbara människor vi träffat, var överväldigad över att ha träffat våra nya vänner, vi var supertrötta på att förhandla överallt, o framförallt tyckte jag synd om oss. O så jäkla stolt över våra ungar som den kvällen var starkare än vi. 
 
Efter några minuter ville jag ha bekräftelse på att vi skulle vara i Agadir efter 2,5 timmar. Då säger taxihelvetet att det berodde på vilken väg han skulle ta. Tar han den nya motorvägen skulle det ta 2.5 timmar, men då skulle vi behöva betala ytterligare 6 euro, för det är avgiften de tar. 
"Aldrig i livet sa jag. Ni får inte en krona till. Din chef var nöjd med 900, o sa vi skulle vara i Agadir om 2,5 timmar.." han bara skakade på axlarna o menade på att 6 euro är väldigt lite. 
 
Jag frågade ungarna bakom oss, o de svarade i mun att han fick ta landsvägen. Det gjorde dem ingenting. De skulle ändå sova. Taxinissen gjorde flera försök att övertala oss, men vi gav oss inte. Han berättade att det FINNS bussar som går till Agadir varje timme, men det var från en annan station. Naturligtvis var vi på fel station. ;(
Därav förklaringen. 
 
Anna satte på sin ljudbok o jag satt o tittade ut genom fönstret o drömde mig bort. Efter en halvtimme råkade jag upptäcka att vi var uppe i bergen o körde på slingriga o krokiga vägar, i bäckmörker. Han körde i ok hastighet, men det sprang hundar lite överallt o han körde om i backkrön o snäva svängar. Jag vet inte hur många gånger jag bromsade med benen bakom honom o jag kunde inte slappna av för en sekund. Då ångrade jag plötsligt att jag snålat in på 6 euro. 
Efter minst en timme uppe i bergen kom vi ut på vanlig väg igen, o vi la sen märke till att han svängde av mot den nya motorvägen. Anna o jag bara nickade mot varandra. 
 
Vid 23.30 kom vi så slutligen fram till hotellet som var suuperfint o lyxig standard än den lilla rangliga disken som vi var van vid. Vi väckte ungarna o blev placerade i lobbyn med te o småkex. Vi sa vi var hungriga o de beställde varsin hamburgertallrik ifrån sin restaurang, o sen bar de upp allt till rummet. Vi åt o ramlade sen ihop i varsin säng. Eller nej, ines skulle tvunget pressa ner sig bredvid mig i 90sängen. Men jeeeesus vad skönt vi sov!!! 
 
Det var den dagen det. Dagen då vi lämnade Marakesh. Vi längtar tillbaka till människorna, lukten, åsnorna, ruinerna, o alla härliga o underbara människor vi träffat. Och vi är alla överens om att vi kommer åka tillbaka. Frågan är bara när. 
 
Nu ska jag sova. Imån är det JULAFTON!