Förlossningen

Nu har jag fixat iordning här i soffan. Lagt alla penaler inom räckhåll så jag slipper röra mig från min intryckta plats mellan kuddarna. Här kommer en ganska avklädd bild av min förlossning. Ganska ointressant för er kanske, men det är som terapi att skriva av sig.
 
För exakt en vecka sen gick jag o la mig ovetandes om vad morgondagen skulle bjuda på. På torsdagsmorgonen vaknade jag vid 6-tiden av en värk vilket jag aldrig haft på morgonen innan. När jag efter en stund fick ytterligare en, så förstod jag vad som var på gång och gick upp. Jag klädde på mig o fixade frukost o väckte Ines o Henrik. Jag hade värkar under hela morgonen med 7-8 minuters mellanrum. Började lipa mot Henriks axel för att jag var nervös inför den förbannade smärtan som jag visste skulle komma. Henrik ringde runt o letade barnvakt o fick tag på min syster som kunde ta henne. Jag var väldigt lugn hela tiden o det var jag med ines förlossning också.
 
Vi åkte in till förlossningen så vi var där vid 10-tiden. Fick ett undersökningsrum o de började mäta värkarna. Jag var då öppen 4 cm, o hade värkar var 6:e minut.
Allt såg bra ut så de sa att vi kunde gå en runda eller åka hem om vi bodde i närheten, för man brukar öppnas 1 cm/timmen, så det var ingen mening att ligga där inne o vänta hela dagen. Vi gick ner till cafeterian på sjukhuset. Henrik köpte en smörgås o kaffe o jag tog en glass. Hade så mycket värkar så jag stod bara o stampade vid ståbordet. Folk som gick förbi tittade på mig o log lite osäkert, o jag ville döda varenda människa.
Efter en timme fick jag nog o vi gick upp igen. Då var klockan 12 o jag fick lägga mig på britsen o de började mäta värkarna igen. Då plötsligt så avtog värkarna o på 40 minuter så hade jag bara en enda värk. Både henrik o jag slumrade till.
 
Kl. 13 beklagade sköterskan o sa att bebisen hade tagit en paus o hade ångrat sig, så vi kunde åka hem o återkomma när bebisen ville ut. Det kunde vara under dagen eller nästa vecka. Det var olika.
Jag fick sån ångest för nu var jag så redo att avsluta detta. Jag sa till henrik att jag vägrade åka hem, så vi beslöt oss för att bara köra runt lite. Nere på parkeringen satte värkarna igång igen o jag hade sen värkar var 10:e minut ungefär. Vi var iväg en timme ungefär o sen hade jag så ont så vi körde tillbaka. Fick återigen lägga mig för att mäta värkarna, men likadant nu. Så fort jag la mig ner så avtog värkarna. På 40 minuter hade jag 2 värkar. Sköterskan sa att jag kunde åka hem för jag skulle förmodligen inte föda den dagen. Jag förklarade att jag inte ville åka hem utan jag ville gå i korridoren för då skulle värkarna komma tillbaks o det fick jag.
Innan hon gick ville hon mäta o se hur mycket öppen jag var. Klockan var då strax innan 15, o jag var bara öppen 5 cm. Så på 4 timmar hade jag bara öppnats 1 cm.
 
Sköterskan lämnade rummet o jag reste mig upp. När jag ställde mig på golvet gick vattnet. Det bara rann längs benen o jag bad henrik att ringa på klockan igen. Han undrade om jag var säker att det var vattnet, vilket är en fråga man aldrig ska ställa i ett sånt läge. Jag var dock nöjd för jag visste att jag inte skulle få åka hem. De fick av mig kläderna o jag fick på mig den berömda rocken. Värkarna började komma mer tryckande o med tätare mellanrum. Vi fick nu ett förlossningsrum, o barnmorskan o undersköterskan som skulle hjälpa mig under förlossningen kom o presenterade sig. När jag fått min andra extremt kraftiga värk så hörde jag att sköterskorna började prata ihop sig o förbereda allt med en allt snabbare takt. De rörde sig snabbt i rummet o vid nåt tillfälle säger nån att "nu kan det gå snabbt tror jag..".
Jag tiggde till mig lustgas o fick en snabb genomgång av hur den fungerar. Hade  glömt sen förra förlossningen. Man ska ju bara hålla den tätt kring munnen, men jag tryckte den mot ansiktet med båda händerna som om den vore min sista räddning. Jag stod upp o stampade av mig värkarna, vilket jag gjorde med ines också. Jag var heeeeelt slut i kroppen samtidigt som jag var speedad o full av adrenalin. Jag kände ett så otroligt tryck bak i rumpan o det kändes som att hela ryggslutet skulle dela på sig. O för varje värk så kunde jag riktigt känna att bebisen åkte längre o längre ner. En märklig o otäck känsla. 
 
Klockan var nu strax innan 16, en timme efter att vattnet gått, o de mätte mig igen. Jag hade nu öppnats 10 cm, alltså hade jag öppnats 5 cm på bara sista timmen. Inte konstigt att jag så tydligt då kunde känna att hon var på väg ut genom min kropp. När de sa "Nina, nu får du nog lägga dig ner för bebisen vill komma ut nu", så kom paniken. Jag kunde ju hantera förvärkarna men inte krystandet. Jag la mig motvilligt ner o eftersom trycket var bak mot rumpan så la de mig på sidan. Henrik satte sig nära mig o jag slet i hans armar, o för varje krystvärk som närmade sig skrek jag "nej, nej, nej!"
Allt gick jäkligt snabbt o de tror att jag krystade i ca 7-8 minuter. Jag hade sån fruktansvärd panik o ångest, o när sköterskan efter en av värkarna ber mig ladda om för en sista kryst, så blir jag plötsligt klar i huvudet o ger gärnet. Jag känner huvudet komma ut, men sen tar det stopp. Sköterskan ropar på mig att fortsätta krysta, men jag hade inget kvar o skrek att jag inte kunde. "Bebisen har fastnat Nina, du måste få ut den". Jag kände hur de  krängde med bebisen där nere, o från ingenstans fick jag ny kraft o krystade ut henne.
Hon hade fastnat med axlarna förmodligen pga att jag låg på sidan. Henrik berättade sen att det såg riktigt otäckt ut när de "grävde" fram de små axlarna med fingrarna.
 
När Ines kom ut var jag fylld av obehagskänsla, o ville inte ta i henne utan ville bara få av mig kläder o slangar o allt. Jag kände inte den där härliga känslan. Men nu fylldes jag av värme o lycka så fort de lyfte upp henne. De gjorde en snabb titt på hennes nakna lilla kropp. Jag hörde sköterskan be henne andas lite bättre, o de fick bort lite slem ur munnen på henne. De la henne på mitt bröst o henrik klippte navelsträngen. Efter nån minut tyckte de att hennes färg i ansiktet försvann så de bad att få låna henne en stund, o henrik följde me dom ut.
De var borta några minuter o under tiden drog de ut moderkakan. Denna gången valde jag att tacka ja när de frågade om jag ville se den. Jag är fortfarande osäker på om det var en bra eller dålig idè.  
De berättade att Henrik var omtumlad där ute, o efter några minuter kommer han tillbaks o ser orolig ut. Han satte sig med huvudet i händerna o jag vågade inte fråga. Men jag var aldrig nervös, för hon hade ju skrikit för full hals, o det tydde jag på att hon mådde bra.
 
En stund senare kommer de in med henne o de förklarar att hon haft så mycket fostervatten i lungorna så hennes andning var dålig. Henrik berättade senare att han sett hur värdena sjönk kraftigt på deras mätinstrument o till slut hade de tryckt på larmknappen o börjat jobba snabbt med henne. Han fick då panik o lämnade rummet.
De hade henne under uppsikt i ytterligare en halvtimme o sen friskförklarade de henne.
 
Vår docka anlände till världen kl. 16.11 torsdagen 6/8 -15. Hon var 51cm lång o vägde 3800g.
Vi låg inne på förlossningen till kl var 20 o sen gick vi upp till BB. Vi tog ett foto på henne så hon hamnade i Webbisar.   http://ltblekinge.se/Halsa-och-vard/Webbisar/?webbisId=9797
 
Henrik stannade ytterligare en timme, sen fick han åka hem o ta Ines. Hon var ju helt speedad där hemma. :)
 
Det var min förlossning det. Kände jag var tvungen att skriva hur den var efter mitt inlägg förra veckan om överskattade förlossningar.
Som ni på FB sa så var denna förlossningen lättare än den första, men det var för att denna gick i raketfart när det väl satte igång.
 
Nu ska jag ta min lilla älskling o lägga mig. Hon ligger som en liten fågelunge på ena soffkudden bredvid mig.
Får ursäkta det långa inlägget, men ni väljer ju själva när ni vill sluta läsa.
God natt!!