Kaos i mitt huvud.

Sitter i soffan. Dr Phil på tv:n, en hel hög med tidningar o kaffekoppen på bordet o min lilla docka ligger o snusar på en huvudkudde bredvid mig. Jag bestämde mig igår för att ta det lugnt på förmiddagarna, för hon har så svårt att komma till ro annars. Både måndagen o tisdagen har vi varit runt lite överallt efter att vi lämnat ines på skolan, vilket lett till att hon är ledsen o svårsomnad sen.
.
Jag kan inte komma ihåg hur första tiden med ines var. Då bodde vi i lägenhet, Julia var 12 år, Henrik jobbade hela tiden, vi hade en katt o vi var ute o gick mycket. O efter ca 2 månader blev Ines skrikig på kvällarna o jag gick runt med henne o dansade till Lets Dance på fredagarna. Hon blev dock lugnare när vi började med ersättning.
 
Men NU med detta lilla spöke, så är Julia snart 19 o planerar vuxenlivet, Henrik jobbar dagtid o på kvällarna vill han helst jobba med huset, vi har 2 hundar som är extremt rastlösa då jag inte kunnat ta ut dom på längre promenader de senaste månaderna, o sen har vi Ines som är inne  i nån period då hon hoppar från tonåring till liten flicka på nån sekund.
Egentligen är allt bra o säkert som det ska vara med en liten i huset. Men jag känner bara att det är ren kaos. Veckorna innan hennes födelse gick vi bara o väntade. Jag var som en tidsinställd bomb. Henrik stressade med renoveringen, ines var konstant speedad/uttråkad, då hon var trött på ledigheten o väntade på skolan o på att få bli storasyster. Jag städade o plockade o ville att allt var iordning till vi skulle åka in till BB.
 
NU när spöket anlänt är jag placerad i soffan eller i sängen där jag ammar henne mesta av tiden. Hon är egentligen en väldigt nöjd tjej som sover mycket, men kan också ligga o fundera o titta o spreta me sina små fingrar.
Alla säger att det tar tid att komma iordning med alla rutiner o så med en nyfödd. Nu är det hon som är en tidsinställd bomb. Jag känner mig konstant stressad, antingen försöker jag hinna med saker här hemma innan hon ska ha mat igen, eller så sitter jag fast i soffan o ammar o känner att jag inte får nånting gjort.
Men det får jag ju, Jag är ju här för henne! Det är ju vid mina bröst som hon kan gosa ner sig. Antingen äter hon, eller bara snuttar hon, eller så trycker hon ner hela ansiktet i bröstet o somnar i en märklig ställning så det ser ut som att hon inte får luft.  
O när jag pratar med andra som ammat sina barn, så berättar alla att de suttit fast i timmar i soffan o bunkrat upp med böcker o filmer, o suttit så i veckor. Så det är väl egentligen bara att gilla läget.
 
Jag älskar att amma. Egentligen. Det är så mysigt att ha henne snuttande där, o det tar inte många minuter innan ögonlocken sluter sig. O nu har hon börjat riva med sina små naglar på ett födelsemärke strax ovanför bröstet.
Men jag känner mig bara så fruktansvärt dum när hundarna tittar på mig med bedjande blick, eller när ines kommer o vill leka, eller när henrik kommer hem från jobbet o får ta tag i sånt som jag inte hunnit med. Jag vet att han föredrar det mot att bära på lillan. Han blir jätteotålig när hon är ledsen o otröstlig.
MEN återigen. Det är bara att vänta ut denna soffperiod.
 
Alla är konstiga, enligt mig. Både henrik o jag är trötta o diskuterar om ALLT. O oftast är det missförstånd. Vi har tex diskuteat namn o har äntligen kommit fram till ett, men nu har vi fastnat vid stavningen, så det lutar åt att vi kommer byta för ingen av oss ger sig. Jag vet att han hoppas kunna sätta fart med renoveringen efter jobbet på dagarna, men det går inte med henne i huset. Han håller på med hallen o trappen nu, o det dånar som fasen när han sätter igång maskinerna. Jag sa att vi kan försöka somna henne i vagnen på eftermiddagarna o ha henne ute i trädgården om han vill renovera. Eller kan jag åka iväg med henne.
 
Sen har vi Ines som börjat skolan (Nollan) denna vecka o är helt överlycklig o försöker vara lite äldre än vad hon är. Helt plötsligt älskar hon inte längre rosa, o vill ta ner sina Monster High bilder från väggen, o försöker riva bort sina låtsas tatueringar från armen när hon ska träffa kompisar. När jag pratar med henne om det så säger hon rätt ut att hon försöker vara större, o vill att jag ska ta på mig ansvaret varför hon valt rosa skrivbok o tatueringar osv. o det gör jag så gärna.
Sen är hon en liten tonåring i humöret när det är andra i närheten. Hon kan se skitarg ut, svarar inte på tilltal o när man frågar en andra gång så skriker hon: "Jag sa ju nej!!!" Men är det bara vi här hemma är hon oftast glad o är vanliga Ines.
Vi åkte till Maxi i söndags o köpte lite skolsaker att ha i hennes skolväska. Det var nån skrivbok, miniräknare o ett pennskrin. O på kvällen var hon så nervös märkte man, så henrik o hon satte sig o hade skola. Hon är skitduktig på matte o att stava. Men tycker inte det är lika roligt att läsa.
O hon är så noga med att ta på sig sin väska, som är nästan lika stor som hon själv, även om vi bara ska till bilen. O hon blev högst besviken över att inte fått använda sina saker i klassrummet.
 
O varje dag efter skolan har hon massor att berätta om, o hon är helt lyrisk. :)
Hon kan alla namnen o berättar om alla "lära-känna-lekar" de haft o maten är ju såååå mycket godare än hemma, o fröken är sååå snäll, o det finns busiga pojkar i klassen o sen har vi en utländsk tjej som inte förstår svenska, men som Ines försöker prata med ändå. Hon frågade mig hur jag pratar med de nyanlända på jobbet o jag sa hon skulle ta tjejen i hand o ta med henne till leken.
 
Här hemma växlar hon mellan världens bästa storasyster där hon passar lillan medan jag hänger tvätt tex, hon tar ut hundarna på promenad, o hon hämtar saker när jag ammar o hon gosar med lillan. O bredvid barnvagnen i hallen har hon placerat sin dockvagn. Hon kan gå därifrån till tonåringen som hatar allt o alla o speciellt mig. Jag är alltid den elakaste.
O jag har absolut inte det tålamodet som henrik har. Han är bästa pappan. :)
 
Till sist har vi lilla jag, som har kaos i huvudet, o låter det går ut över alla andra. Hoppas det snart går över.
Den enda normala som inte påverkats det minsta av en nyfödd i huset är väl då Julia. Hon har bara sin hund i huvudet.
 
Nu ska jag sätta in dockan i bilstolen o hämta ines. Hon ville leka med kompisar nu på eftermiddagen, men jag vill hänga med henne ensam idag. Hon går o väntar på att jag ska sluta blöda så vi kan hoppa studsmatta. :)
 
 
 
 

Förlossningen

Nu har jag fixat iordning här i soffan. Lagt alla penaler inom räckhåll så jag slipper röra mig från min intryckta plats mellan kuddarna. Här kommer en ganska avklädd bild av min förlossning. Ganska ointressant för er kanske, men det är som terapi att skriva av sig.
 
För exakt en vecka sen gick jag o la mig ovetandes om vad morgondagen skulle bjuda på. På torsdagsmorgonen vaknade jag vid 6-tiden av en värk vilket jag aldrig haft på morgonen innan. När jag efter en stund fick ytterligare en, så förstod jag vad som var på gång och gick upp. Jag klädde på mig o fixade frukost o väckte Ines o Henrik. Jag hade värkar under hela morgonen med 7-8 minuters mellanrum. Började lipa mot Henriks axel för att jag var nervös inför den förbannade smärtan som jag visste skulle komma. Henrik ringde runt o letade barnvakt o fick tag på min syster som kunde ta henne. Jag var väldigt lugn hela tiden o det var jag med ines förlossning också.
 
Vi åkte in till förlossningen så vi var där vid 10-tiden. Fick ett undersökningsrum o de började mäta värkarna. Jag var då öppen 4 cm, o hade värkar var 6:e minut.
Allt såg bra ut så de sa att vi kunde gå en runda eller åka hem om vi bodde i närheten, för man brukar öppnas 1 cm/timmen, så det var ingen mening att ligga där inne o vänta hela dagen. Vi gick ner till cafeterian på sjukhuset. Henrik köpte en smörgås o kaffe o jag tog en glass. Hade så mycket värkar så jag stod bara o stampade vid ståbordet. Folk som gick förbi tittade på mig o log lite osäkert, o jag ville döda varenda människa.
Efter en timme fick jag nog o vi gick upp igen. Då var klockan 12 o jag fick lägga mig på britsen o de började mäta värkarna igen. Då plötsligt så avtog värkarna o på 40 minuter så hade jag bara en enda värk. Både henrik o jag slumrade till.
 
Kl. 13 beklagade sköterskan o sa att bebisen hade tagit en paus o hade ångrat sig, så vi kunde åka hem o återkomma när bebisen ville ut. Det kunde vara under dagen eller nästa vecka. Det var olika.
Jag fick sån ångest för nu var jag så redo att avsluta detta. Jag sa till henrik att jag vägrade åka hem, så vi beslöt oss för att bara köra runt lite. Nere på parkeringen satte värkarna igång igen o jag hade sen värkar var 10:e minut ungefär. Vi var iväg en timme ungefär o sen hade jag så ont så vi körde tillbaka. Fick återigen lägga mig för att mäta värkarna, men likadant nu. Så fort jag la mig ner så avtog värkarna. På 40 minuter hade jag 2 värkar. Sköterskan sa att jag kunde åka hem för jag skulle förmodligen inte föda den dagen. Jag förklarade att jag inte ville åka hem utan jag ville gå i korridoren för då skulle värkarna komma tillbaks o det fick jag.
Innan hon gick ville hon mäta o se hur mycket öppen jag var. Klockan var då strax innan 15, o jag var bara öppen 5 cm. Så på 4 timmar hade jag bara öppnats 1 cm.
 
Sköterskan lämnade rummet o jag reste mig upp. När jag ställde mig på golvet gick vattnet. Det bara rann längs benen o jag bad henrik att ringa på klockan igen. Han undrade om jag var säker att det var vattnet, vilket är en fråga man aldrig ska ställa i ett sånt läge. Jag var dock nöjd för jag visste att jag inte skulle få åka hem. De fick av mig kläderna o jag fick på mig den berömda rocken. Värkarna började komma mer tryckande o med tätare mellanrum. Vi fick nu ett förlossningsrum, o barnmorskan o undersköterskan som skulle hjälpa mig under förlossningen kom o presenterade sig. När jag fått min andra extremt kraftiga värk så hörde jag att sköterskorna började prata ihop sig o förbereda allt med en allt snabbare takt. De rörde sig snabbt i rummet o vid nåt tillfälle säger nån att "nu kan det gå snabbt tror jag..".
Jag tiggde till mig lustgas o fick en snabb genomgång av hur den fungerar. Hade  glömt sen förra förlossningen. Man ska ju bara hålla den tätt kring munnen, men jag tryckte den mot ansiktet med båda händerna som om den vore min sista räddning. Jag stod upp o stampade av mig värkarna, vilket jag gjorde med ines också. Jag var heeeeelt slut i kroppen samtidigt som jag var speedad o full av adrenalin. Jag kände ett så otroligt tryck bak i rumpan o det kändes som att hela ryggslutet skulle dela på sig. O för varje värk så kunde jag riktigt känna att bebisen åkte längre o längre ner. En märklig o otäck känsla. 
 
Klockan var nu strax innan 16, en timme efter att vattnet gått, o de mätte mig igen. Jag hade nu öppnats 10 cm, alltså hade jag öppnats 5 cm på bara sista timmen. Inte konstigt att jag så tydligt då kunde känna att hon var på väg ut genom min kropp. När de sa "Nina, nu får du nog lägga dig ner för bebisen vill komma ut nu", så kom paniken. Jag kunde ju hantera förvärkarna men inte krystandet. Jag la mig motvilligt ner o eftersom trycket var bak mot rumpan så la de mig på sidan. Henrik satte sig nära mig o jag slet i hans armar, o för varje krystvärk som närmade sig skrek jag "nej, nej, nej!"
Allt gick jäkligt snabbt o de tror att jag krystade i ca 7-8 minuter. Jag hade sån fruktansvärd panik o ångest, o när sköterskan efter en av värkarna ber mig ladda om för en sista kryst, så blir jag plötsligt klar i huvudet o ger gärnet. Jag känner huvudet komma ut, men sen tar det stopp. Sköterskan ropar på mig att fortsätta krysta, men jag hade inget kvar o skrek att jag inte kunde. "Bebisen har fastnat Nina, du måste få ut den". Jag kände hur de  krängde med bebisen där nere, o från ingenstans fick jag ny kraft o krystade ut henne.
Hon hade fastnat med axlarna förmodligen pga att jag låg på sidan. Henrik berättade sen att det såg riktigt otäckt ut när de "grävde" fram de små axlarna med fingrarna.
 
När Ines kom ut var jag fylld av obehagskänsla, o ville inte ta i henne utan ville bara få av mig kläder o slangar o allt. Jag kände inte den där härliga känslan. Men nu fylldes jag av värme o lycka så fort de lyfte upp henne. De gjorde en snabb titt på hennes nakna lilla kropp. Jag hörde sköterskan be henne andas lite bättre, o de fick bort lite slem ur munnen på henne. De la henne på mitt bröst o henrik klippte navelsträngen. Efter nån minut tyckte de att hennes färg i ansiktet försvann så de bad att få låna henne en stund, o henrik följde me dom ut.
De var borta några minuter o under tiden drog de ut moderkakan. Denna gången valde jag att tacka ja när de frågade om jag ville se den. Jag är fortfarande osäker på om det var en bra eller dålig idè.  
De berättade att Henrik var omtumlad där ute, o efter några minuter kommer han tillbaks o ser orolig ut. Han satte sig med huvudet i händerna o jag vågade inte fråga. Men jag var aldrig nervös, för hon hade ju skrikit för full hals, o det tydde jag på att hon mådde bra.
 
En stund senare kommer de in med henne o de förklarar att hon haft så mycket fostervatten i lungorna så hennes andning var dålig. Henrik berättade senare att han sett hur värdena sjönk kraftigt på deras mätinstrument o till slut hade de tryckt på larmknappen o börjat jobba snabbt med henne. Han fick då panik o lämnade rummet.
De hade henne under uppsikt i ytterligare en halvtimme o sen friskförklarade de henne.
 
Vår docka anlände till världen kl. 16.11 torsdagen 6/8 -15. Hon var 51cm lång o vägde 3800g.
Vi låg inne på förlossningen till kl var 20 o sen gick vi upp till BB. Vi tog ett foto på henne så hon hamnade i Webbisar.   http://ltblekinge.se/Halsa-och-vard/Webbisar/?webbisId=9797
 
Henrik stannade ytterligare en timme, sen fick han åka hem o ta Ines. Hon var ju helt speedad där hemma. :)
 
Det var min förlossning det. Kände jag var tvungen att skriva hur den var efter mitt inlägg förra veckan om överskattade förlossningar.
Som ni på FB sa så var denna förlossningen lättare än den första, men det var för att denna gick i raketfart när det väl satte igång.
 
Nu ska jag ta min lilla älskling o lägga mig. Hon ligger som en liten fågelunge på ena soffkudden bredvid mig.
Får ursäkta det långa inlägget, men ni väljer ju själva när ni vill sluta läsa.
God natt!!